I morgon är det Småländskan som bjuder på frågan. Missa inte det!

Orden har övergivit mig! I takt med att högen med lästa böcker växer, växer också antalet oskrivna recensioner. Det är inte bra. Att ni inte får läsa om alla de böcker jag läst på sistone beror inte på att de inte är värda att skriva om. Tvärtom. De allra flesta har varit jättebra. Men jag får inte till det. Orden som normalt flödar ur fingrarna i deras dans över tangenterna saknas. De har övergivit mig och jag kan bara vänta på att de kommer tillbaka.När de gör det så lovar jag att ni får läsa mina tankar om bland andra; Tiden där emellan, Syskonmakaren, Lördagens stora bröllops fest, Dandy, Stephen…

Äntligen! Det är vad jag hoppas alla ni tävlingssugna läsare utropar nu. Under tjugo dagar framöver ordnar Bokmässans bloggambassadörer en stafettävling med fina priser. Vinnarna dras bland de som lämnat in flest rätta svar. Första frågan hittar ni hos Pocketlover. Lycka till!

(klicka på texten för att läsa hela inlägget) Med det Röda trädet fick min bokhylla en ny husgud. Den australiensiska författaren/ illustratören Shaun Tan hade kommit in i mitt liv och där kommer han att stanna. På sitt eget och alldeles oefterhärmeliga sätt berör han mitt innersta. I sina böcker tar han upp frågor som upprör och berör, ibland på ett förrädiskt enkelt sätt men alltid med ett stort allvar och stort hjärta. Berättelser från yttre förorten är inte en sammanhängande historia som Det röda trädet. Nej, den här gången har Shaun samlat ett antal fristående noveller, som ändå på något sätt hör ihop. På nytt blir jag förälskad i…

(klicka på texten för att läsa hela inlägget) I senaste TisdagsTeasern bedyrade jag att jag skulle ransonera läsningen av Mark Levengoods senaste bok Rosor, min kära, bara rosor. Att bara ta ett avsnitt, eller kapitel om man så vill, i taget för att riktigt kunna njuta av dem. Precis som med novellsamlingar är risken annars stor att tanken bakom varje enskild historia går förlorad i det stora hela och det vore så synd. Det här var en bok jag inte var beredd på. Den fanns liksom inte med i min läsplan för hösten. Och det ska erkännas att när jag såg den röda boken med den målade rosenbuketten på framsidan…

(klicka på texten för att läsa hela inlägget) Jag är inte så naiv att jag påstår mig vara fri från fördomar och förutfattade meningar och erkänner därför utan omsvep att jag var lite tveksam när jag öppnade den röda boken med blombuketten på framsidan. Jag förväntade mig en citatsamling, inte olik de tidigare av Mark Levengood. Förvissor rara och söta, men inte riktigt min kopp te. Rosor, min kära, bara rosor är titeln på Marks nya bok som visade sig vara en underbar liten godbit fylld av små korta berättelser och anekdoter, ofta med en filosofisk knorr på slutet. Jag är bara halvvägs igenom, men hittills har jag skrattat gott, njutit…