Visst kunde jag ana att diskussionerna skulle gå höga om Maryse Condés bok Tills vattnet stiger när Bokmalarna träffades igår. Och det gjorde de. Omdömena varierade från ”fascinerande” till ”dålig” och det skapar ju alltid grund för bra bokprat.
Kanske blev jag lite förvånad över exakt vad diskussionerna kom att gälla. Jag hade inte väntat mig att fokus skulle ligga på de geografiska aspekterna men det visade sig råda en viss oklarhet om exakt var i världen de olika delarna i boken utspelade sig; var vi i Afrika eller Karibien?
Trots det blev slutresultatet att vi var glada att vi läst denna ständigt nobelpristippade författare och att boken var intressant. Vi fick en annan syn på flera av de frågor som bara glimtar förbi i sekundsnabba inslag på nyheterna.
Själv fascinerades jag över valet av huvudperson. Denna till synes alldagliga och timida man som väljer att jobba som barnmorska/förlossningsläkare i Afrika där män aldrig befattar sig med sådana uppgifter.
Att konkurrensen mellan öarna i Karibien och den smutskastning som förekommer länderna emellan var så stor och oförlåtande hade jag ingen aning om. Här brukar vi skoja om och driva med rivaliteten mellan Orust och Tjörn men den är ingenting jämfört med hur man ser på grannön Haiti. Och med tanke på författarens ursprung så kändes beskrivningarna väldigt genuina.
Condé har ett vackert språk och jag älskade många av den underfundiga formuleringarna.