Österlen – det nya Midsomer
”Har du tips på en mysig deckare?” frågade lilla syster härom dagen.
Visst, så klart att jag har. En lång rad faktiskt. Den senaste klingade ut ur hörlurarna strax innan avsparken Sverige – Spanien idag. Perfekt timing.
Den här gången har komikern Måns Nilsson teamat ihop sig med en ny Anders, inte Ankan utan Anders de la Motte. En komiker och en thrillerförfattare i den lite mer hårdkokta genren (jag älskade verkligen Geim, Buzz och Bubble), kan det verkligen funka? Ja, jag tycker faktiskt det. I dagarna kom deras första gemensamma bok ut, den första i en serie som fått namnet Morden på Österlen och där första boken heter Döden går på visning. Det är en småmysig pusseldeckare av det lite mer klassiska stuket. Här finns inget av det putslustiga, lite farsartade, som präglat genren de senaste åren. Vibbarna går snarare åt det mer klassiska Agatha Christie-hållet, vilket jag tycker är befriande skönt. Flörten med Christie, eller homagen hur man nu väljer att se det, blir extra tydlig i slutscenen när mordutredare Vinston samlar alla karaktärer i ett rum för att gå igenom fallet och avslöja mördaren.
Och det funkar.
Historien tar skruv när den lokala fastighetsmäklaren Jessie Andersson död i ett av visningshusen. Hon har fallit från övervåningen och spetsats på en stor skulptur i form av en fiskekrok och det är upp till polisassistent Tove Esping att reda ut vad som har hänt. Var det en olyckshändelse orsakad av lite för mycket champagne och alltför höga klackar, eller ville någon röja henne ur vägen? Till sin hjälp får Esping kommissarie Peter Vinston som är på tillfälligt besök från Stockholm. Han är sjukskriven på grund av lättare stressymptom och passar på att hälsa på sin dotter och ex-fru som numera huserar i Skåne. Det vore väl synd att säga att Esping och Vinston hittar varandra direkt, det skaver lite i deras samarbete, men jag tycker nog de har lika stor skuld i det. Vinston beskrivs i säljtexter som lite bufflig, men Esping är minst lika avig i sin iver att bevisa att hon är kompetent nog att utföra jobbet.
Hur som så gillar jag det här. Det känns som en prefekt bok för stranden eller hängmattan. Mysig miljö, lite god mat, sköna karaktärer och ett hederligt pussel att lösa – inte alls olikt upplägget för Caroline Grahams böcker om Morden i Midsomer. Mycket färre äpplen i den här historien än vad jag hade väntat mig kanske, med tanke på att den utspelar sig på Österlen, men där fick min fördom på skam – härligt! Hela idén med en pusseldeckare är just att man som läsare ska klura ut vem som är den skyldige, helst före polisens avslöjande så klart. Jag hade mina misstankar på lite olika håll genom boken och kände mig faktiskt inte säker förrän strax innan Peter Vinstons stora avslöjande. Kul! Det är alltid lite trist om man ”vet” för tidigt.
Jag gillar dessutom Vinston. Han är en ganska skön karaktär i allt sitt pedanteri och avsky mot katthår. Detaljen med det eviga rollandet av kläderna ger mig direkt en bild av honom, utan att det blir övertydligt. Den lilla vinken till Trollhättan i och med att han är SAAB-fantast och kör en av de sista SAABarna som tillverkades och vårdar den ömt för att den ska hålla, tilltalar lokalpatrioten i mig. När jag dessutom såg att födelsedagsfesten som boken inleds med hålls på Gräsnäs slott som ligger i Herrestads socken, ja då var jag såld, Herrestad = hemma, fast i en helt annan del av landet. Helt ovidkommande men kul som läsare.
