Skön feelgood som smakar och doftar av Italiens fantastiska miljöer, mat och vin

Måste man tro på en tvåhundra år gammal förbannelse som säger att småsystrar i släkten Fontana är dömda till att förbli ogifta, oälskade och olyckliga för att den ska vara giltig? Ger övertygelsen om dess existens den ett slags livsberättigande?

Exakt vad som hände när mormodern och Poppy bröt kontakten är oklart, vad som är uppenbart att det fortfarande påverkar hela familjen och när Poppy bjuder med Emilia och kusin Lucy till Italien är måttet rågat. Mormodern går i taket, hon blir rasande och gör allt som står i hennes makt för att förhindra Emilia att åka – utan att lyckas.

De tre beger sig tillsammans till Ravello i Toscana för att fira den gamla damens åttioårs dag. Under resan hoppas Emilia få veta mer om sin mamma som dog när hon var liten och enda skälet att Lucy åker med är för att Poppy lovat hjälpa henne bryta förbannelsen. Poppy själv hoppas möta mannen hon älskade så hett för femtio år sedan – gammal kärlek rostar aldrig sägs det ju.

Det blir en resa utöver det vanliga, där de tvingas konfronteras med andras uppfattning om dem, men också att hittar sig själva.

Det är ett stycke skön feelgood som Spielman bjuder på i Systrarna från Toscana. Boken påminner en hel del om Lucinda Rileys bok The Italian Girl och Spielman är lika skicklig som Riley på att skapa stämning i texten. De italienska miljöerna förgyller sidorna och man kan nästan känna hur gott allt smakar och doftar medan man läser.

Karaktärerna är vardagliga men lätta att tycka om, eller avsky. Konflikten mellan mormodern och Poppy är lika tragisk som den är trovärdig.

Själva handlingen för tankarna till Elizabeth Gilberts succéroman Eat, Pray, Love som filmatiserades med Julia Roberts i huvudrollen, och vår egen Tuva Novotny i en liten roll. I båda böckerna ger sig huvudpersonen ut på en resa som förändrar dem i grunden, som får dem att hitta sig själva, finna ro i sig själva och mod nog att våga stå upp för sig själva.

Många gånger blir den här typen av böcker lite förutsägbara, men Spielman lyckas hålla en hög nivå rakt igenom texten och plockar in oväntade detaljer som överraskar och twisten på slutet känns både trovärdig och logisk.

Det enda jag egentligen har något att invända emot är omslaget, jag gillar det faktiskt inte alls och tycker det speglar den varma fina historian dåligt.