Det som skulle blivit en gemensam drömsemester för systrarna Lori och Erin förvandlas snart till en mardröm.
Det är spännande från första till sista sidan, en riktig nagelbitare, och jag hoppas verkligen att något svenskt förlag plockar upp den här godbiten. Även om man tidigt kunde ana hur det skulle sluta så känns det ändå helt rätt – det hade inte kunnat sluta på något annat sätt.
. Jag är inte den som läser en bok till sista sidan bara för att. Jag har inga som helst problem att slå ihop boken och överge historien när den inte engagerar mig längre, vare sig det är efter ett par kapitel eller tio sidor innan slutet. Men här var det överhuvudtaget inte aktuellt. Jag ville verkligen veta hur det skulle gå för Henley och Graeme, jag ville se om de skulle vinna över chefsskurken och till slut få varandra.
Böcker om starka kvinnor under andra världskriget går det tretton på dussinet och baseras de dessutom på en sann historia brukar jag dra öronen åt mig, men Hazel Gaynor lockar med en vinkel jag inte sett förut.
Här är det nämligen engelsmännen och de allierade är fienderna, de onda och de som sätts i arbets- och fångläger, som behandlas illa, får utstå svält och våldtäkt. En grym, men viktig påminnelse om att historien alltid har minst två sidor.
Jag ville tycka om den här boken lika mycket som alla andra, och på något sätt gjorde jag kanske det, men min kärlek till den är mer nyanserad. Lite kantstött och skamfilad – så där som kärlek ska vara. Det är ingen omedelbar förälskelse, men något i historien om Franny Stone tar tag i en. Suger in en och gör det omöjligt att sluta läsa.
What a plot! And the narrative has such a drive to it. The characters are so complex that from one side to the other you are not sure what will happen, who is the villain and who is the hero. So cleverly written.
Mr Nobody är grymt spännande och det är omöjligt att förutsäga vad som ska hända och hur det ligger till. Tankarna virvlar. Hur långsint kan man/ får man egentligen vara? Var går gränsen för hämnd? Hur långt är det ok för en journalist att pusha för att få sin story? Hur långt kan man rättfärdiga det?
Ytspänning är vansinnigt spännande, en riktig bladvändare och jag vet att pappa hade tyckt lika mycket om den som jag. Och vi hade haft en hel del att tala om, det är ett som är säkert. En perfekt present så här på fars dag.
Det är rappt, spännande och skitsnyggt skrivet. Jag gillar verkligen Birks författarskap. 27 år ung har han lyckats hitta något som många författare idag saknar, nämligen en helt egen stil och berättarteknik. Det känns fräscht, äkta och aktuellt och väldigt välresearchat. Birk vet vad han pratar om.
Vem kunde ana att evolution kunde vara så spännande? Det är ju onekligen fascinerande, men Hanna Nyborg Stöstad gör det dessutom roligt! Hon har ett sätt att skriva som får mig att le, samtidigt som jag insuper en massa fakta. Skickligt.
Pippa Fitz-Amboi är idag vad Kitty var för mig när jag var ung – en smart, lite präktig men cool terriertyp som inte ger sig förrän hon avslöjat den skyldige
