Det är spännande, tempot är högt och man sitter lite som på nålar och väntar på fortsättningen. Hur ska det hela utveckla sig? Och när två av tjuvarna hyfsat snart åker fast, ja då vänder sidorna sig nästan av sig själva. Sedan byter historien karaktär och går från ”konststöldsthriller” till feelgood-romantik.
Det är fascinerande att hon fortfarande, 42 år efter sin död, lockar till läsning. Att historierna som i huvudsak skrevs på 40- och 50-talen fortfarande håller. Och att de finns nya som man inte läst ännu.
Det började med Sammansvärjningen 1997 med Mel Gibson och Julia Roberts, eller Conspiracy Theory som den heter på engelska. Åtminstone är den mitt första minne av att ha sett eller läst på konspirationstemat. Jag minns att jag tyckte om den, fascinerades av galningen som misstrodde allt och alla. Sedan har säkert såväl böcker som film…
Vad passar väl bättre än att inleda det nya året med en gammal bekant? Det är ren läsglädje när jag åter får möta Gamache och följa med när ha löser mordet på den unga kvinnan vid Lac Massawippi.
Som bokmal älskar jag den nya friheten i läsningen. Att dels kunna välja mellan pappersbok eller ljudbok, och dels kunna välja språk.
Det är en sann historia Kirk Wallace Johnson serverar oss men han gör det i ett format lika spännande som den bästa kriminalroman. Det är fullständigt omöjligt att sluta läsa, man vill hela tiden läsa lite till. Bara lite till.
Crimsom Lake är en annorlunda kriminalroman där huvudpersonerna framstår som både hjältar och skurkar på en och samma gång. Det är onekligen tänkvärt. Man kommer på sig med att fundera över hur lätt man själv har att döma andra och låta känslor och rykten styra åsikter och beteenden.
Det är skickligt skrivet och det som hade kunnat vara en dussinkriminalare blir istället något nytt och fräscht.
Jag kan bara gratulera det svenska förlag som kommer ge ut den här boken, för jag förutsätter att ingen låter ett manus av den här kalibern glida en ur händerna.
Det här är fullkomligt unputdownable!
Ragnar Jonasson är en ny bekantskap för mig, en bekantskap som ger mersmak. Sällan har jag läst en vanlig polisdeckare som överraskat mig så och som känns ny och fräsch i en tid när det går sjutton deckare på ett dussin.
Det är onekligen spännande, och jag imponeras som vanligt över författare som vågar pröva nya saker, som visar nya sidor och nya röster.