När verkligheten påminner om en kriminalroman

Fjädertjuven är en bok om en ung kille i England som nästan lyckades begå det perfekta brottet. En mörk kväll 2009 bröt han sig in på det naturhistoriska museet i Tring. Där gick han sedan i lugn och ro, i flera timmar, och plundrade samlingarna på hundratals orangebröstade fruktkråkor, glitterkotingor, praktquetzaler och paradisfåglar. Sällsynda och ovärderliga fåglar som han sedan tjänade hundratusentals dollar på att plocka fjädrarna ifrån och sälja.

Det var nästan det perfekta brottet, nästan. 

Det är en sann historia Kirk Wallace Johnson serverar oss men han gör det i ett format lika spännande som den bästa kriminalroman. Det är fullständigt omöjligt att sluta läsa, man vill hela tiden läsa lite till. Bara lite till.

Historien börjar med en fisketur i New Mexico och avslutas fem år senare på samma ställe. Under resans gång har vi slukat historiska fakta som förklarar hur människan på bara några årtionden i princip kunde utrota många vackra fåglar från vår jord – allt för vår egen fåfängas skull. Vi får beskrivet för oss hur en amerikansk tonårsgrabb kunde begå århundradets kupp i England och nästan komma undan med det. Vi är med när han sedan duperar systemet och slipper straff.

Vi läser om utrotningshotade djur, om människans fåfänglighet och oviljan att göra det vi vet är rätt när det finns enorma pengar inblandade. Jag får flera gånger påminna mig om att det här är en sann historia och inte författarens påhitt, det är lätt att glömma bort.

Det är en skickligt skriven historia Johnson bjuder oss på. Språket flyter och det är som sagt lätt att svepas med. Många gånger påminner det om värsta detektivjakten, ett äventyr, en kriminalhistoria – och allt det är är egentligen en beskrivning av vad som hände den där kvällen 2009 och de otroliga effekter en mans brinnande passion kan få.

Fjädertjuven har fått på tok för lite uppmärksamhet. Jag vill packa in den i fina paket och ge till alla jag känner. Den borde blivit årets julklapp – allra minst!