Dags att svära i kyrkan

Bokmalen.nu läser Den sista migrationen av Charlotte McConaghey

Den sista migrationen av Charlotte McConaghy är så långt ifrån en dussinroman man kan komma. Den liknar ingenting annat just nu. Ingenting. Och definitivt inte Där kräftorna sjunger, vilken den jämförs med precis hela tiden.

Att tycka till om McConaghys debutroman är något av det svåraste man kan göra. Det är ingen som helst tvekan om att hon är en skicklig författare, vars styrka ligger i beskrivningen av karaktärer och miljöer. Från första stund byggs bilder upp, lika tydliga och fyllda av färg, form och smak som de Niklas Natt och Dag målar i sin Bellman Noir-serie. Att då komma och dissa boken som alla fullkomligt tokhyllar just nu är verkligen som att svära i kyrkan. Nu är det ju inte det jag tänker göra heller, men jag ska ärligt säga att jag dragit mig för att skriva om den i snart en månad. Varför? Just för att alla är helt lyriska och hyllar Den sista migrationen som den bästa boken sedan Jesus gick i kortbyxor.

Jag håller inte med och precis därför är det här så svårt.

Missförstå mig inte, det är en väldigt bra bok. Alldeles särskilt för att den är så speciell, berättad på ett alldeles eget sätt. Men den är inte varken så lättillgänglig eller självklar som alla säger. Jag kämpade med den, ville tycka om den lika mycket som alla andra, och på något sätt gjorde jag kanske det, men min kärlek till den är mer nyanserad. Lite kantstött och skamfilad – så där som kärlek ska vara. Det är ingen omedelbar förälskelse, men något i historien om Franny Stone tar tag i en. Suger in en och gör det omöjligt att sluta läsa.

Jag tycker inte om Franny, faller inte handlöst för henne. Jag kan ibland förstå henne, hennes kärlek till havet, hennes komplicerade förhållande till och ovilja att släppa människor inpå livet. Jag sympatiserar med henne, men jag tycker inte om henne.

Jag älskar det faktum att mina känslor är kluvna. Det gör att boken stannar kvar hos mig långt efter att sista meningen är läst. Jag älskar det faktum att jag inte kan släppa historien, att Frannys kärlek till vatten och hav gör oss till tvillingsjälar. (Kärleken till fåglar har jag svårare att förstå, men hej, vi är alla olika. 🙂 ) Och jag är glad över mina kluvna känslor, de tvingar mig att tänka till, att fundera på vad det är andra ser/ läser in i historien som jag missar. Det ger historien en extra dimension som jag värdesätter mycket.

Men, att inte tokhylla den här boken är som att svära i kyrkan, och då gör jag väl det då. För den är värd så mycket mer. Den är värd att stanna upp inför, att kämpa med. Den är värd att läsa med hjärtat.

Rekommenderade artiklar