Sömnbrist och vänskap

För mig är ordet nattuggla positivt men jag minns att min mamma inte var lika förtjust i det faktum att hennes äldsta dotter hellre var vaken sena kvällar än tidiga morgnar. Med tanke på hur vårt samhälle är inrättat kan jag i och för sig förstå henne, men min frustration över det faktum att ingen skola/arbetsplats ger sådana som mig möjlighet att jobba när vi är som allra bäst var och är fortfarande stor.

Kanske var det därför jag förväntade mig något helt annat av Gabrielle Levys bok Nattugglor än vad jag faktiskt läste. För huvudpersonerna är just vakenheten nattetid ett problem, en förbannelse som de gör allt för att komma undan. De vandrar gata upp och gata ner, sitter på nattöppna caféer, besöker kyrkor eller vrider och vänder sig i sängen i våndan över att inte kunna sova. Sömnlösheten, som drabbar oss alla då och då, är för dem ett enormt problem. Så till den milda grad att det påverkar jobb, familj och livet som helhet. Och de mår riktigt dåligt av det.

En gång i månaden samlas en smått osannolik grupp karaktärer för att en gång i månaden träffa en sömncoach. Tanken är att de på nytt ska lära sig det mest basala igen – att kunna sova.

Det går så där.

Även om coachen inte är särskilt framgångsrik, svetsas den lilla gruppen samman. De hittar varandra och lyckas till syvende och sist hjälpa varandra. Inte nödvändigtvis på det sätt jag hade förväntat mig, men på ett sätt som gör en till en början lite annorlunda bok som jag är osäker på vad jag egentligen tycker om till en bok som fick mig att må bra. Jag kom på mig själv med att le när jag slog ihop den, och det är alltid ett bra betyg.

jc.magnusson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 − två =

Tillbaka till toppen