Underhållande. Låååång. Osympatiskt. Annorlunda.
Så olika kan det låta när fyra personer träffas för att diskutera boken de just läst. Alldeles särskilt när det är en biografi om tennishjälten Björn Borg, Sveriges kanske störste idrottare genom tiderna. Uppenbart är att vi tyckte helt olika om Ren vilja – berättelsen om Björn Borg. Från uppriktig förtjusning till en ganska trött gäspning. Till saken hör att vi hade helt olika ingång i läsningen. Sportjournalisten hos oss älskade tennisreferaten medan ynglingen som knappt var född när Borg spelade gäspade sig igenom dem och önskade att det gick att skumläsa en ljudbok.
Och kanske är det symptomatiskt för biografier i allmänhet, och sportbiografier i synnerhet, det krävs att du har ett grundintresse för att ta dig igenom fyrahundra sidors läsning eller nitton timmars lyssning.
Personligen tycker jag att det är ett ganska osympatiskt porträtt som målas upp, inte bara efter själva karriären när en säkert vilsen man försöker hitta sin plats på jorden, vilket leder till knarkskandaler, kvinnoaffärer, konkurser och skattesmitning, utan också på väg upp. Och kanske är det så det ofta är, målmedvetenheten att bli bäst i världen står över allt annat. Allt. Vilket gör att det finns en okänslighet i kontakten med andra människor och i det här fallet en snålhet som får den värste skotte eller smålänning att blekna.
I mina ögon var det inte mycket, förutom de odiskutabla idrottsliga prestationerna, som var positivt i porträttet av Björn Borg. Vår store idrottshjälte, tennisikon porträtteras i Jan Söderbergs bok rejält svart. Och jag är övertygad om att det stämmer lika lite som det romantiserade porträtt som Borgs första fru målar upp i sin bok, även om jag applåderar hennes ovilja att smutskasta och tala illa om sin ex-make.
Det mest spännande med den här läsningen, förutom min förvåning över hur många namn på gamla tennisstjärnor som jag kände igen, var att diskutera den med tjejerna i Bokkvartetten. Att se boken genom deras ögon. Att få reviderat min egen tolkning och läsupplevelse något. Men så är det nästan alltid. Vi är sällan överens om vad vi tycker – och det är ju det som gör bokcirklandet så fantastiskt.
Vill du läsa vad de andra tyckte kan du surfa vidare till Karins Boktips. Mia har ännu inte skrivit ner sina tankar, men de kommer på Bokparet inom kort, det kan jag nästan lova.