Jag ville tycka om den här boken lika mycket som alla andra, och på något sätt gjorde jag kanske det, men min kärlek till den är mer nyanserad. Lite kantstött och skamfilad – så där som kärlek ska vara. Det är ingen omedelbar förälskelse, men något i historien om Franny Stone tar tag i en. Suger in en och gör det omöjligt att sluta läsa.
Jag tyckte om det här. Nämn inte de döda bjuder på ett lagom spännande kriminalhistoria med lite exotiska inslag som gör miljön och karaktärerna intressanta. Australien och människorna där är på många sätt så lika oss, och ändå så olika. Kulturerna skiljer sig mer än man tror ibland. Det känns, som sagt, både nära och långt borta på en och samma gång.
Och det är inte de tillrättalagda Disneyversionerna vi får i Lambs of God. Oh no. Det är nog historier betydligt mer i herrarna Grimms smak. Det är rått, det är hemskt, det är blodigt och det är väldigt bra.
Med tanke på hur mycket jag tyckte om Stora små lögner kändes det spännande och som ett säkert kort, och dessutom perfekt sommarläsning, att lyssna …
Det slutna rummet har alltid varit kriminallitteraturens favoritscenario. Själva deckargenren anses ju ha startat 1841 med Morden på Rue Morgue av Poe. Där en kvinna …
Det var kanske inte det smartaste bokvalet att ta med En farofylld överfart av Rachel Rhys på färjan till Danmark, men jag tog mod till …