Markus Luttemans förra bok Blodmåne var definitivt en av 2017 års bästa och viktigaste böcker så det var med ganska höga förväntningar jag började läsa Floden.
Den som förväntar sig en vanlig, spännande och underhållande thriller i likhet med Blodmåne eller böckerna Lutteman skrivit tillsammans med Kallentoft kommer få en rejäl överraskning. Det här är något helt annat. Något HELT annat.
Visst är det spännande, och thrillerrysningar åker jojo längs ryggraden när man läser, men det är ändå något mer. Något utöver en vanlig spänningsroman – jag vet bara inte hur jag ska klassificera den. ”Existentiell skräckroman” kallar förlaget den, och det kanske är en bra beskrivning, även om jag gissar att begreppet skräck får många läsare att välja bort boken och det vore synd, för det här är bra – bara väldigt annorlunda.
Medan jag läser funderar jag på hur jag egentligen ska ta till mig den här boken. Rakt upp och ner om en man som går vilse i en enorm skog och hamnar på en flotte på en flod som han inte vet vart den leder och där råkar ut för en mängd konstiga saker eller… finns här ett större djup? Vill Lutteman säga något mer med sin text?
Det finns så klart en anledning att det medskickade bokmärket är en bild av Dantes Inferno. Trots att jag inte läst den (ja, jag vet att man borde ha men…) så är kopplingarna, referenserna tydliga. För visst är det som Jonathan upplever där i skogen och på floden väldigt skärseldsliknande. Här handlar det om att konfronteras med sitt öde, sina hemligheter, kanske till och med sina demoner för att – förhoppningsvis – sedan kunna ta sig tillbaka hem.
Det är grymt spännande och oerhört tänkvärt. Ju fler sidor jag läste desto mer kröp historien under huden på mig. På bara 245 sidor lyckas Lutteman berätta en historia som engagerar och berör på ett sätt som få författare lyckas med – någonsin.
