Omvälvande händelser förrädiskt dolda av ett långsamt berättartempo

Med böcker om det antika Rom, ett Europa där Hitler står som segrare, Dreyfussaffären och Bletchley Park så har robert Harris tagit en välförtjänt plats bland de historiska romanernas mästare, och Konklaven följer i de spåren. Den här gången utspelar sig boken i nutid, men det som sker, ett påveval, är så tyngt av historiens ritualer och inskränkthet att jag är benägen att klassa den som en historisk roman. Den hade lika gärna kunnat utspela sig på 1800-talet eller 1600-talet, handlingen, intrigerna och tillvägagångssättet är de samma. Vilket på samma gång känns beklämmande och lite trösterikt, det finns saker och ting i vår värld som inte ändras, som inte går med blixtens fart. 

Konklaven av Robert Harris. 
När en påve dör samlas världens alla kardinaler för att välja en ny. Tanken är att de ska få gudomlig inspiration att välja den rätte, Guds representant på jorden, och välja den som är bäst för kyrkan, men som så ofta går det politik i sådana här val och Harris beskriver det på ett sätt som känns väldigt trovärdigt. Det är onekligen intressant att se att de som förväntas vara de bästa och renaste av oss inte är sämre ränksmidare än barnungarna i sandlådan många gånger. 

Det är något med Harris berättartempo som lämpar sig väldigt väl för att illustrera vad som pågår under ett påveval, en konklav. Det långsamma händelseförloppet som är så typiskt hans stil känns högst trovärdigt, men det är förrädiskt och man vaggas in i en falsk trygghet. Under ytan döljer sig mycket mer än vad som syns vid första anblicken. En känsla av att ”händer det inget snart” kryper sig på bara för att explodera i en snabb radda händelser som ställer allt på sin spets. 

Harris är noga med att tala om i början av boken att även om rollerna, positionerna och tillvägagångssätten är verkliga så är varje likhet med någon nu levande person helt slumpens skördar. Hmmm…. fan trot som han sa.
Konklaven växer och vinner på att läsas, det är en del twister på slutet som jag inte riktigt väntade mig, även om jag anade själva slutklämmen tidigare. Och kanske, kanske kunde han ha lämnat ute just den sista lilla detaljen. För mig hade det räckt perfekt utan den, men det är mer en fråga om tycke och smak än något stort fel hos boken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 × 2 =