Feelgood

Om att läsa på metron

Tänk dig att du strosar genom stan, hittar en liten gränd du inte lagt märke till tidigare, följer den en bit tills du hittar en vacker gammal, gisten dörr som står lite på glänt. Som om den bjöd in dig. Vad skulle du göra då? Passera förbi eller nyfiket skjuta upp den för att se vad som väntar där inne?

Det är precis vad som händer Juliette den där dagen som kom att ändra allt. Tack vare promenaden, gränden, dörren, den lilla flickan och mannen med alla böcker så förändras hennes liv i grunden.

Som bekant har jag en faiblesse för böcker som utspelar sig i Paris. Miljöerna, dofterna och stämningen är så ljuvliga och förflyttar mig omedelbart dit. Jag vill också strosa i de där gränderna, studera människorna på metron, försöka se vad de läser och skapa mig förutfattade meningar om dem utifrån det. Jag vill också träffa på mannen med alla böckerna och hans allvarliga lilla dotter.

Det är ljuvlig, inspirerande och härlig läsning som Christine Féret-Fleury bjuder på i sin roman Juliette – kvinnan som läste på metron. Till en början känns parallellerna till den ljuvliga Mannen som läste högt på 6.27-tåget av Jean-Paul Didierlaurent naturliga, men Juliette bär sin historia på ett alldeles ypperligt sätt och jämförelser känns onödiga.

Vi måste också prata en stund om formatet. Det här är en nätt liten bok, precis som så många andra franska pärlor. Fransmännen kan som få få rum med en hel historia på knappt några sidor alls. På bara 202 sidor ryms en historia både liten och stor på en och samma gång. Skickligt!

Och nej, här finns inga mord, ingen nervpirrande spänning. Och ja, det är nördigt – böckerna är med överallt. Författaren droppar boktitlar åt höger och vänster hela tiden, men det är vackert, tänkvärt, härlig, sorgligt ibland och roligt ibland. Det är helt enkelt en stunds ljuvlig läsning.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 + nio =