I början av 2000-talet duggade böckerna om Annika Bentzon tätt. Elva stycken blev det närmare bestämt. Plus film och tv. I vart och vartannat hem var man du och kompis med den envisa, lite besvärliga, grävande journalisten. Liza Marklund var överallt, syntes överallt.
Och så blev det tyst.
2015 gav hon sin sista intervju för M Magasin. Liza hade sagt vad hon ville säga. Nu var hon färdig. Hon tog sitt pick och pack och drog till söderhavet. Till en liten ö i Stilla Havet där hon levde ovanpå en pärlverkstad. Kanske var det där som fröet till den nya boken grydde. Kanske växte tanken på Pärlfarmen sig allt starkare tills en dag när hon plötsligt hade något att säga igen. Något nytt.
Och det är en ny röst vi hör. Ett nytt sätt att berätta, kortare, kalare än vad vi är vana vid. Det känns på sätt och vis som ett helt nytt författarskap. Visst finns fortfarande agendan där, samhällskritiken, den här gången inbäddad i en kärlekshistoria mellan den unga pärldykerskan Kiona från ön Manihiki i södra Stilla havet och den svenske seglaren vars båt förliser på revet utanför ön. Vi bjuds på en äventyrsfylld kärleksroman kryddad med inslag om makt, pengar och de stora världsbankerna.
Det här är en smått idyllisk historia om kärlek i ett underbart samhälle där ingen egentligen äger något, men alla har vad de behöver, varken mer eller mindre. Så en dag slås drömmen i kras. Svenskens mörka förflutna kommer ikapp honom och en katt- och råttalek tar sin börjar när Kiona ger sig av för att hitta sin man. Jakten tar henne över stora delar av jorden och hon konfronteras med en värld som har helt andra värderingar än hennes egna.
Det är onekligen spännande, och jag imponeras som vanligt över författare som vågar pröva nya saker, som visar nya sidor och nya röster. Men den som förväntar sig en klassisk Marklund blir nog besviken – den här är något helt annat. Varken bättre eller sämre, bara helt nytt.
