”Han ville tala om en enda sak: att kriget är tårarnas källa
och att det inte finns några segrare.”
Ända upp hit till vår kalla nord har de grekiska sagorna och skrönorna nått. Vi har kanske inte läst Illiaden men vi har ett hum om vad den handlar om. Namn som Akilles, Odysseus, prins Paris och sköna Helena klingar bekant och retar fantasin. I bakhuvudet pockar vaga minnen om Troja och en stor trähäst på uppmärksamheten.
Vi har vuxit upp med dem i barnprogrammen på tv (jag minns särskilt en julkalender som tydligen bara jag kommer ihåg och älskade), vi har läst om dem i skolan, såväl på historielektionerna som i svenskan. Men ingen, absolut ingen, har någonsin berättat om Slaget om Troja på samma sätt som Theodor Kallifatides gör i sin nya bok. Ingen har tidigare berättat den 3000-åriga historien på ett sätt som gör den, inte bara spännande och intressant, utan också synnerligen aktuell.
Vi kommer in i handlingen i samma ögonblick som engelsmännens bomber faller över den lilla grekiska byn 1945 och skolfröken tar med sig barnen och söker skydd i en grotta. För att distrahera dem en stund börjar hon berätta historien om hur grekerna belägrade Troja efter att Helena rymt dig med Paris. Hon berättar historien ”så som hon minns den” och när bombräden är över går alla hem, bara för att vid nästa anfall fly tillbaka till grottan där de får höra fortsättningen på historien.
Kallifatides väver skickligt ihop nutid med dåtid och binder samman det som händer utanför Trojas murar med det som händer i den lilla grekiska byn.
”Illiaden är inte hjältarnas historia, det är kvinnornas” sa Kallifatides när han besökte Bokens Dag i Uddevalla i veckan. Det var en kvinnas handlingar som startade kriget, men det är också kvinnorna som får offra mest, som måste vara starka och som hur de än agerar är de som förlorar – oavsett själva slagets utgång.
Det var ett starkt anförande han höll, ett som berörde åhörarna lika starkt som boken berörde mig när jag läste den. På bara 200 sidor går han under huden och rakt in i hjärtat. Det spelar ingen roll om historien utspelar sig för 3000 år sedan eller i Grekland 1945 – det är en lika skrämmande verklighet som målas upp. Och den känns tyvärr lika aktuell idag.
Slaget om Troja var, måste jag erkänna, min första bekantskap med Kallifatides, men definitivt inte den sista, den gav mersmak. Det är så rakt, ärligt och vackert berättat. Det som var tänkt att bara bli en provläsning av ett kapitel eller två blev till en sträckläsning – det gick inte att sluta.