Jag förstår inte hur ni läser

Hur kan ni ta det på sånt allvar? Det är ju en skröna. Hittepå.

Att bokcirkla handlar inte bara om att träffas, ha trevlig och dricka ett glas vin eller två. Det är förvisso viktiga ingredienser som inte ska föraktas, men viktigast av allt är så klart ändå själva bokpratet.

Det kan låta pretentiöst, men är det absolut inte, mig ger det en dimension extra till läsandet – alldeles särskilt när vi inte är överens om det vi läst. Frustrationen när de andra inte inser hur bra den senaste boken faktiskt var, eller aha-upplevelsen när någon tolkat historien på annat sätt än jag gjort är fantastisk.

Men ibland förstår jag bara inte.

Hur kan en bok beskrivas som mysig och charmig av en läsare och förfärlig av en annan? Det är en gåta. En gåta som skapar långa härliga diskussioner.

Helen Turstens två små böcker handlar om Maud 88 år som är så långt ifrån snäll och försynt man bara kan komma. Inga miss Marple-vibbar här inte. Åh nej, det är en dam som tar saken i egna händer och ser till att lösa problem som dyker upp på sitt alldeles egna sätt – ofta med dödlig utgång. En liten samling skrönor som får åtminstone mig att le lite medan jag läser.

Några av mina bokcirklande vänner höll dock inte med. Oh nej! Något så hemskt hade de inte läst på läge. Hu! Hur kunde man tycka att det var mysigt med någon som tog livet av folk när de stod i vägen för henne eller inte gjorde som hon ville?

För första gången på mer än 15 år stannade diskussionerna av fullständig. Vi kom inte längre. I vanliga fall går diskussionens vågor höga, men följs sedan av ett antal ”jaha, du tänker så” eller ”ja så kan det så klart vara” eller ”jag håller inte med alls” följt av leenden. Men inte den här gången. Det var bom stopp.

Här tvingades jag ta ett antal steg tillbaka för att försöka förstå. För jag begrep verkligen inte. Hade vi verkligen läst samma historia? I mina ögon var det som sagt en skröna, en samling underhållande sagor vi läst (vilket fick dem att gå i taket igen och de ifrågasatte hur jag kunde se mord som underhållning, vilket förvånade ännu mer eftersom vi titt som tätt läser kriminalare) andra hade uppenbarligen lagt helt andra värderingar i läsningen.

Kanske beror det på att jag i 99 fall av 100 läser ren fiktion. Biografier är inte mitt förstahandsval medan de andra gärna läser historier med verklighetsanknytning. Men det kan omöjligt vara hela förklaringen, vi har som sagt läst annan fiktion samma magnitud i protesterna. Kanske döljer sig här en generationsfråga, vi är trots allt väldigt varierande i ålder. Kanske ändras smaken med åren och man tar det man läser lite mer bokstavligt. Jag vet inte.

Efter flera veckors funderande förstår jag fortfarande inte hur ni läser, men jag ser likväl fram emot nästa bokträff. Då väntar Museet för krossade drömmar av Elizabeth Bucan – också det ren fiktion.