Att det är val snart har väl knappast undgått någon. I medierna frågas politikerna ut om sin agenda och invandring och flyktingströmmen står högt upp på agendan för de allra flesta partier. Och inte i någon positiv bemärkelse. Tyvärr. Att hjälpa människor på flykt från krig, förtryck, svält och fattigdom borde vara självklart men är det inte. Inte i valtider när allt handlar om att vinna poäng och hålla sig kvar vid, eller ta över, makten.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att jag nu läst två böcker på raken där ämnet är en viktig faktor, men på olika sätt. I Isabel Alledes bok En oväntad sommar var en av huvudpersonerna, Evelyn, en papperslös illegal flykting från Guatemala som levde under ständig rädsla att bli påkommen.
I Entry Island utgår Peter May från den massflykt som drabbade Irland och Skottland i mitten av 1800talet när potatispesten slog till och tusentals människor svalt ihjäl. De som gav sig av kom bland annat till Kanada och i nutid sätter det sina spår hos befolkningen på just Entry Island. Spår som leder till ond bråd död.
För första gången i mannaminne mördas en person på den ensligt belägna ön och kriminalpolisen Sime Mackenzie kallas in. Det som från början ser enkelt ut, klart det var hustrun som mördade sin maken – vem annars?, visar sig vid lite nystande ha rötter långt tillbaka i tiden och på något sätt verkar Mackenzie vara inblandad. Något som inte precis ställer honom i bättre dager hos chefen som han redan från början har ett rätt ansträngt förhållande till.
Peter May är som vanligt lysande. Den här gången har han lämnat Yttre Hebriderna och flyttat tvärs över Atlanten till Kanada, men han är fortfarande lika skicklig i sina personporträtt och miljöbeskrivningar. Man känner för karaktärerna, både gott och ont, och de allra flesta är helt vanliga människor. Mycket trovärdigt beskrivna.
Dessutom har vi ju en fäbless för de karga ömiljöerna han är så otroligt skicklig på att beskriva. Allt ifrån den fantastiska Svarthuset till Coffin Road. Det är något visst med förutsättningarna på en avlägsen, karg ö mer eller mindre avskuren från civilisationen. Dels skapar det fantastiska förutsättningar för ”det sluta rummet”-historier, även i vår digitala värld. Mobilmottagningen och datauppkopplingarna lämnar ofta väldigt mycket över att önska och blir en bra grund för en nervkittlande historia om utsatthet. Dels gör utlämnandet till vädrets makter något med öborna, det påverkar deras personlighet, gör dem starkare, tuffare, men också mer begränsade än stadsbor. May är skicklig på att beskriva och utnyttja det. Miljön och naturen påverkar och färgar karaktärerna.
I dag är det nyttigt att bli påmind om att vi en gång också har flytt från armod och orättvisor, att våra förfäder gav sig av och sökte ett bättre liv för sig själva och sina familjer. Kanske borde vi vara tacksamma för att den möjligheten fanns då, annars skulle flera av oss inte sitta här idag, och kanske borde vi då även i vår tur visa förståelse och erbjuda samma möjligheter till dem som idag står inför motsvarande situation.
Jag är inte alls säker på att det var Mays mening med boken, han har som vanligt skrivit en spännande och underhållande kriminalroman där dåtid och nutid vävs ihop på ett skickligt sätt, och kanske är det hela poängen med boken – att som läsare bli underhållen en stund. Och det är helt i sin ordning, men jag kan ändå inte låta bli att reflektera lite över det ändå. Förhoppningsvis är det fler än jag som gör det, problemet är mest att jag inte tror att de som skulle behöva göra det gör det. Tyvärr.
Coffin Road tycker jag är Mays bästa hittills och Entry Island ligger inte långt efter.
