Mordet är inte det viktiga

Vi börjar ha lite av en sensommartradition Elly Griffiths och jag. Så här i slutet när skymningen gör kvällarna lite mysigare tänder jag massor av levande ljus och kryper upp i soffhörnet med en ny bok om Ruth, Nelson och de andra.

Vissa år är historierna bättre än andra, men den gemensamma nämnaren är alltid att själva mordhistorien inte är det viktiga. Det är relationerna som Griffiths är så bra som gör att jag om och om igen återvänder till böckerna. Ruth och Nelson är gamla bekanta vid det här laget och jag njuter i att vara i deras sällskap. Våndas med dem, förargas med dem, lider med dem, men glädjs också med dem när det går bra.

Och visst, jag har inget emot själva kriminalhistorierna, särskilt inte den historiska kopplingen som så klart faller sig naturlig när man skriver om en arkeolog som hjälper polisen att lösa brott. I En cirkel av sten är det gamla stencirklar, offerriter och mördade unga kvinnor det handlar om. Riktigt spännande så klart, men ändå bryr jag mig mer om hur det ska gå nu när Nelson och hans fru väntar ett litet sladdbarn. Hur tar de vuxna döttrarna det? Ska han äntligen våga berätta om Kate för dem? Och vilken rätt har han egentligen att vara svartsjuk?

Mitt upp i allt ihopa får Nelson anonyma hotbrev som påminner väldigt mycket om ett gammalt fall. Och i en forntida stencirkel gräver man fram benen av en försvunnen tolvåring. Hur hänger det ihop?

Elva möten har det blivit med Ruth och Nelson och ännu har jag inte tröttnat. Det är något väldigt mysigt över det välbekanta, som så många andra upplever jag att jag känner dem och jag bryr mig faktiskt om dem. Skickligt gjort av en författare, jag som annars rynkar på näsan åt serier.

jc.magnusson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sexton − 10 =

Tillbaka till toppen