Mayatestamentet

På pappret verkade allt så bra, vad är det då som inte stämmer?
I Mayatestamentet av Steve Alten får den unga psykiatridoktoranden Dominique Vazquez under sin praktiktjänstgöring på ett mentalsjukhus hand om patienten Michael Gabriel. En man som suttit isolerad i tio år med diagnosen paranoid schizofreni. Den charmige och intelligente Michael lyckas övertala Dominique att hjälpa honom att rymma. Michael har nämligen ett uppdrag, att rädda världen! Jodå, det är höst 2012 och den 21 december närmar sig med stormsteg. Ett datum som enligt den gamla Mayakalendern är det datum då mänskligheten ska gå under, och det finns bara en person som kan förhindra det. Japp, ni gissade rätt, Michael.

Alltså, jag har egentligen inga problem med en hjälte som ska rädda världen, jag är för sjutton en stor fantasyfantast, men här är det något som brister. Jag tror dock inte det beror på det faktum att boken utspelar sig i framtiden (sci fi är i det närmaste omöjligt för mig att läsa) för knappt två år framåt i tiden räknas inte riktigt, det är ju som om den utspelade sig idag. Nej, snarare har det med de utomjordiska aspekterna att göra. Jag har svårt för bevingade varelser som stiger upp från jordens innandöme efter att ha slumrat i 65 miljoner år, eller för den delen små gröna män från yttre rymden. Jag kan köpa mycket som trovärdigt eller i alla fall sila det igenom mitt grovmaskiga nät för vad som känns ok, men där går gränsen. Tyvärr.

Jag har verkligen försökt läsa boken. Jag valde den själv och tyckte den lät spännande på omslaget med arkeologer som försöker rädda världen. Lite Indiana Jones känsla så där. Men det höll inte. Efter halva boken lägger jag den ifrån mig. Det är egentligen inte en dåligt skriven bok, trots alla irriterande tryckfel som Nisse smugit in. Vartannat kapitel är faktaspäckade utdrag ur arkeologen Julius Gabriels (Michaels fars) dagbok. Men det räcker inte. Inte för mig och inte just nu. Kanske försöker jag mig på den igen vid ett senare tillfälle, men jag är tveksam.