It’s always the husband. Eller…?

Imorgon är det dejt med bokbrudarna igen. För första gången ska vi diskutera en fabel, en söt och tänkvärd liten sak från Sydkorea. Men just nu är det en helt annan bok som snurrar i mitt huvud:

It’s Always the Husband av Michele Campbell

It’s Always the Husband av Michele Campbell

Här mina vänner finns en hel del att diskutera. För vem är egentligen mördaren? Polisen går på den självklara lösningen – äkta maken. Men är det så enkelt. Hur är det egentligen med bästa vännen, är det hon som är skyldig? Och den där andra mannen, han som verkar så misstänksamt försynt? Hmmm….

Till en början känns It’s Always the Husband som en YA-bok. Småmysig med tre väldigt olika tjejer som mot alla odds blir vänner på college. En vänskap som ska hålla livet ut, men på vilka grunder. Vad var det egentligen som hände den där dagen och hur påverkar det de inblandade så här tjugo år senare?

Det tog inte lång stund innan YA-känslan ersattes av en krypande misstänksamhet värd de bästa thrillers. Min hjärna hoppade från den ena (så uppenbart självklara) förklaringen/lösningen till den andra. Varje gång lika övertygad om att jag hade rätt.

Bra läsning som blev ännu bättre ju längre jag lyssnade och på slutet kunde jag inte slita mig. Själv hade det blivit ännu bättre, och mer frustrerande, om sista kapitlet utelämnats. Jag gillade känslan av att vara övertygad om att jag visste vad som hänt, och ändå ha ett litet strå av tvivel kvar. I det sista kapitlet gör Campbell som så många författare, ger oss hela svaret. Varför? Det behövs inte. Jag älskar när jag är övertygad om att jag VET, bara för att höra att någon annan tolkat det på ett helt annat sätt.

Så mitt råd till er: läs den i er bokcirkel, men hoppa sista kapitlet och diskutera sedan. Jag lovar, vågorna kommer gå höga. Det finns många vändningar att ta hänsyn till. Och DET är precis det som gör en bok, eller film för den delen, riktigt bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × två =