”Svensk ödeckare med dansk-engelska förtecken”, så beskrev jag Maria Adolfssons första bok om kriminalinspektör Karen Eiken Hornby och invånarna i Doggerland.
Redan då gillade jag konceptet, tanken på att väcka liv i det forna landområdet mellan England och Danmark som kanske är mest känt från den gamla allsångsklassikern ”Ålefeskarns vals” – Dogger – det som i boken blir Doggerland. Mixen av engelskt och danskt, både språk och kynne, tilltalar mig.
Stormvarning tar vid där Felsteg slutar men det känns inte nödvändigt att ha läst första boken för att följa med i handlingen här.
Allt är frid och fröjd därhemma, så när som på alla gäster som befinner sig i Karens hus över jul och får henne att längta bort. Till ensamheten. Till tystnaden. Så när chefen ringer och ber henne avsluta sin sjukskrivning, knät är fortfarande inte riktigt bra sedan förra boken, så är hon lättövertalad. Hon packar väskan och beger sig genom snöfallet mot Noorö, den nordligaste av öarna i Doggerland. I ett gammalt gruvbrott har En man har hittats död och när ytterligare ett mord begås anas plötsligt kopplingar till öns whiskydestilleri. Karen kan så snart inte släppa det, inte ens när hon själv utsätts för livsfara.
Det är något visst med öar och ödeckare. Vi älskar såväl de engelska som våra svenska varianter. Kanske spelar klimatet in, det bistra, karga som gör något med människorna. Det liksom slipar dem samtidigt som de är väldigt kantiga och aviga.
Om du söker en välskriven och spännande deckare att sjunka ner i soffan med så är Stormvarning ett gott val. Gärna i sällskap med en stor kopp te och en god whisky så klart.
