Att vara fåtöljresenär har onekligen sina fördelar. Att kunna bege sig vart som helst bara genom att öppna boken är fantastiskt och något jag mer än gärna ägnar mig åt. Alldeles särskilt nu när fysiska resor inte är möjliga.
Nyss var jag i ett kallt och snöigt Quebec så vad passade väl bättre än en tur till en solig Medelhavsö? Alldeles särskilt i sällskap med kommissarie Maigret, en man som är en hyfsat ny bekantskap för mig.
Under trettio år skrev George Simenon mer än 70 böcker om den polisen som röker pipa, dricker öl på Paris barer och resonerar sig fram till vem som är skyldig – och sedan haffar skurken. Jag vet helt ärligt inte om jag läst någon av dem tidigare, men jag är mycket förtjust i Rowan Atkinson som Maigret och blev inspirerad att göra det nu.
I Min vän Maigret lämnar vi Paris för en ö i Medelhavet, inte riktigt hans domäner, men när det visar sig att den döde mannen precis innan han dog pratat om ”min vän Maigret” så blir han indragen i fallet. Det står snart klart att fallet är mer komplicerat än man kan tro vid första anblicken.
Det var härlig läsning i ljuvligt somrig medlehavsmiljö med mustiga boullabaiser, mustigt (surt enligt Maigret) vitt vin och en efterhängsen engelsk polis som följer Maigret överallt. Under drygt fem timmar (190 sidor) njöt jag av att förflyttas till en annan tid, en annan plats och jag kommer definitivt läsa fler böcker om den här sympatiska mannen. Perfekt att stoppa in då och då bland all mysig feelgood och nervpirrande thrillers.