Vi pratade om Olyckan

och det blev en riktigt bra kväll.

Visst hade Karin lagt grunden för den med god prosecco, fisksoppa, vitlöksbröd och lyxkakor från Harrods. Och Bokkvartetten brukar ju inte precis vara nödbedd när det är dags för kvällens höjdpunkt:

Vad tyckte vi om boken? ETT ord!

Grym – Kapitelvändare – Annorlunda – Ojämn

Verkar det spretigt? Tja, det är ofta så men det är då, när vi inte tycker helt lika eller har uppfattat saker på olika sätt som vi får de bästa bokpraten. Och precis så var det med Olyckan av C.L. Taylor. I grunden tyckte vi lika, men det fanns en hel del inslag som bara måste ventileras.

Hur kunde hon göra så? Varför stannade hon? Var hade han egentligen varit? Är det verkligen trovärdigt?

Vi var överens om att Olyckan är en bra bok som vi gärna rekommenderar. Det är befriande skönt med ett slut som inte riktigt ger riktigt alla svar (även om vi så klart är övertygade om att vi vet PRECIS hur det gick sedan). Möjligen var boken lite ojämn och långrandig där ett tag, men det gick över. Vi var också överens om att det är en bok som är sjukt svår att skriva om utan att riskera att avslöja för mycket.

Premisserna är att en ung tjej av någon anledning valt att kliva rätt ut framför en buss och hamnat i koma. Något som så klart ställer världen på ände för föräldrarna som försöker förstå vad som egentligen hänt, varför Charlotte valt att göra som hon gjorde. Föräldrarna slits åt olika håll i sin längtan efter svar, en dagboksanteckning gör dem misstänksamma mot varandra och vem kan man egentligen lita på? Kan man ens lita på sig själv? Eller är allt bara inbillning?

Psykologisk spänning är precis vad Taylor bjuder på och hon är skicklig på att bygga upp den. Med små enkla medel styr hon oss genom historien utan att vi anar vad som komma skall. En riktig bladvändare med andra ord.