Ready Player One – för här är årets bästa bok

Ready Player One av Ernest Cline

Att kategorisera en bok som ”Årets bästa bok” är egentligen både omöjligt och dumt. Men jag gör det ändå och ger härmed Ready Player One av Ernest Cline titeln, trots att det är några månader kvar, för ibland bara vet man.

Det här måste bli film. Tanken dök upp flera gången medan jag lyssnade. Det måste bli en film. Och till min glädje såg jag att Ready Player One kommer på biograferna 2017 och att Spielberg kommer att regissera. Författaren själv är tack och lov med och skriver manus.

Efter en uppsjö deckare och feel-goodromaner med tjejer som efter en familjekris tar tag i sina liv kände jag för något annat. Något helt annat. Med hela mitt väsen önskade jag ett äventyr. En riktig mustig skattjakt, ett stort fantasyepos, ett äventyr, gärna med pirater eller sexiga arkeologer i bästa Indiana Jonesanda. Men de fanns ingenstans. Bokhyllan, nätet och Storytel stod tomma inför min sökande blick.

Tills jag snubblade över Ready Player One. Jag minns inte ens hur jag hittade den. Kanske var det ett tips på nätet, kanske när jag skrollade igenom ”English News” det är lika oklart som oviktigt. Det viktiga var att jag började lyssna. Mest för att höra hur Will Wheaton, ni vet Wesley Crusher från Star Trek, Sheldon Coopers stora idol och ärkefiende (nördigt jag vet), lät när han läste. Jag var skeptisk, minst sagt. Fördomar, jag vet, men så var det.

Och som de kom på skam. Både fördomarna om Wheaton som uppläsare och om huruvida genren skulle passa mig. För det här är bra. Riktigt bra. Så bra att jag inte kunde sluta lyssna.
”Bara lite till”.
”Om jag kör den långa vägen hem från jobbet hinner jag lyssna lite till”.
Det ska erkännas att jag gjorde precis allt jag kunde komma på för att få tillfälle att fortsätta lyssna. Sällan har strykkorgen varit så tom, och det där julbroderiet jag hållit på med så länge… vips så var det klart.

På pappret är det här inget som passar mig: jag kan inget om dataspel (eller väldigt lite i alla fall) och jag gillar inte sci-fi. Men… jag är en succer för ett riktigt spännande äventyr och jag frossar glatt i bokens härliga referenser till åttiotalets musik, film, tv… you name it.

När boken börjar är året 2044 och världen är inte helt olik vår egen, det är bara lite mer av allting. Oljan är slut, vi har förstört klimatet och fattigdomen breder ut sig.  Folk jobbar, pluggar och umgås på internet eller OASIS som det heter i boken. Ett nät uppbyggt för att alla ska få tillgång till det. När så grundaren James Halliday dör utan arvingar utlyses, genom hans testamente, en tävling. Kontrollen över OASIS och Hallidays förmögenhet går till den som kan lösa ett antal gåtor och komma åt ett antal nycklar som gömts på nätet. En vild och intensiv jakt utbryter. En jakt som pågår i flera år. Vem ska till slut stå som segrare? De onda, Sixers, eller de goda, Wade och hans vänner?

Jag fick samma känsla i kroppen som när jag som tolvåring mysryste åt spännande äventyrsfilmer som The Goonies och Blade Runner. Helt underbart!

Ready Player One är ingen dussinbok och även om jag njöt av den är det inte självklart att andra kommer att göra det, så det är med små fjärilar i magen jag tipsar mina vänner om den. Men hittills, peppar peppar ta i trä, har alla älskat den lika mycket som jag.