Uncategorized

I’m back!

Saknat mig? Hoppas det, för jag har saknat er. Efter två underbara veckor på segelbåt i Danmark är jag tillbaka i soffan med datorn i knät. Och hur underbart härligt det än har varit med semester så har jag saknat bloggandet och att läsa alla härliga bokbloggar som finns där ute. Men nu är jag tillbaka och anteckningsboken är laddad med tankar om de böcker jag läst under semestern och en massa andra kreativa (hoppas jag) idéer som jag hoppas kunna realisera här på bloggen under sommaren. Om de går i lås så kommer bland annat höstens ReadTreat att bli ännu bättre än vårens. Håll tummarna och kika in här då och då för uppdateringar av programmet.

Jag gjorde vad jag kunde för att överleva den f r u k t a n s v ä r t långa färjeresan Grenå-Varberg i en alldeles för överfylld båt idag och det var inte lätt ska jag säga. För mycket folk, för få sittplatser, irritation och trötta och skrikiga barn skapar inte direkt förutsättningar för någon större läsro, men jag försökte i alla fall att slå ihjäl den fyra timmar långa resan med att bland annat läsa Ulrika Knutssons artikel i dagens GP. Varför ska man läsa Hemingway är titeln och anledningen till att den publiceras just idag är naturligtvis att det är exakt 50 år sedan han med hjälp av hagelbössan tog livet av sig.

Naturligtvis handlar det inte om att fira ett självmord utan mer om Hemingways existensberättigande idag. Är han fortfarande aktuell eller helt passé? Jag gillar Ulrikas artikel, den ger en bra bild av Hemingway men ger mig inte svar på frågan. Jag vet redan att han var machokillarnas machoman. Att hans kvinnosyn var rätt unken och att han i princip aldrig porträtterat en kvinna rättvist. Men jag saknar ett riktigt svar på frågan. Ska jag plocka upp någon av hans böcker och i så fall vilken och varför? Den enda jag läst är Den gamle och havet och den älskade jag, i övrigt är min Heminwaykunskap… tja, obefintlig. Finns det någon därute som kan svara? Håller hans böcker ännu? Och i så fall vilka?

4 reaktioner på ”I’m back!

  1. Jag läste just Knutssons artikel och jag höll på att spy. För det första tar hon inte ens upp Hemingway som novellist, vilket han ju i grunden var (att han fick ihop "Och solen har sin gång" rent kompositionsmässigt berodde ju på att han fick hjälp med den av Scott Fitzgerald). För det andra är det helt fel att låta en (uttalad) feminist publicera slik artikel i en såpass stor tidning som GP; att det skulle bli sågning är närmast självklart. En av de stora författarna under 1900-talert blir sågad av en medelmåtta till kritiker. Hon borde läsa den där lilla berättelsen i "En fest för livet" där han förnedrar den där recensenten. Eller så var det just det hon gjorde. Numera försöker man förstora upp vad Martha Gellhorn skrev. Så också Knutsson. En journalist av vilka det går 13 på dussinet, åtminstone rent litterärt. Jag har försökt läsa några av hennes reportage men det är så taffligt skrivet att jag har tvingats lägga ner verksamheten. Jag ska inte skriva mer f.n. för jag blir riktigt upprörd vad denna Knutsson tillåts publicera i en av våra större dagstidningar.

    /J

  2. Jag tycker inte att Ulrika sågar Hemingway i artikeln. Tvärtom är hon ju upprörd över den unga mannen som ifrågasätter varför man ska läsa Hemingway.

    Det jag saknade var mer en förankring av de olika verken i dagens samhälle och huruvida de håller ännu eller inte.

  3. Jag rekommenderar "Och solen har sin gång" om du står ut med beskrivningarna av tjurfäktning så har den mycket att bjuda på. Tycker jag. Annars har man jo hans noveller, många av de är strålande.

  4. @Bokmalen: Den bästa boken om H:s författarskap – inklusive de amerikanska avhandlingarna och biografierna -, är den av Nils Granberg. Den borde Ulrika Knutsson läsa eftersom den är anmärkningsvärt klarsynt: Hjälten är alltid en ensam människa mot de omständigheter som ödet (sic) har råkat placera honom i. Det är ett universellt tema, i motsats till intellektuella kotterier och politiska ideologier, som ju kritikerna alltid varit vansinnigt förtjusta i. H stod utanför det där och utkämpade på det sättet s.a.s. sin egen kamp. Tyvärr tror jag det påverkade honom negativt i det avseendet att han skrev några berättelser/böcker med syftet att manifestera sitt avståndstagande gentemot etablissemanget i det avseendet, gentemot kritikerna som uppenbarligen hade missförstått honom (Nick Adams är ju alls ingen machohjälte utan tvärtom en iakttagande hjälte vars inre liv vi bara kan ana) som "Döden på eftermiddagen" (förvisso otroligt välskriven och intressant, men egentligen knappast skönlitteratur), "Afrikas gröna berg", de tre novellerna som kom att konstituera "Att ha och inte ha", "En kort tid av lycka för Francis Macomber", "Snön på Kilimanjaro" etc. Han drevs alltså (och drev sig själv) till att skriva sånt som egentligen inte var "han" och det sårade hans författarskap djupt från 30-talet och framåt. Emellertid kom han tillbaka med "Den gamle och havet" och det var ju den återkomsten som var den direkt utlösande faktorn till Nobelpriset. Om man ska skriva något om H:s författarskap måste man för guds skull ta dessa saker i beaktande, att han medvetet avskärmade sig från det litterära etablissemanget, att han var och nog också var tvungen att vara, en outsider. Titta bara på var han bosatte sig! Och hos den stora publiken fungerade det ty han sålde ju enorma upplagor, men rent litterärt håller 30- och 40-talets produktion betydligt lägre klass än 20-talets. Visst är det så.

    /J

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fem × två =