Bokrecension,  kriminalroman

Härlig skotsk kriminalare

Av någon anledning så verkar historier om poliser som utreder fruktansvärda brott verkar funka extra bra i Skottland. James Oswald är en av Skottlands många populära kriminalförfattare. Hans böcker om kriminalkommissarie Tony McLean har gjort succé och Bödelns sång är den tredje boken i serien.

Efter sommarens uppsjö av feelgood känns det skönt att bryta av med något helt annat. En rå skotsk kriminalroman var precis vad som behövdes. Möjligen har jag en del invändningar mot det… hm… ”övernaturliga” inslaget i boken, men det är så marginellt så det kan jag leva med. Det här är tufft, mörkt och så klart tragiskt, och riktigt underhållande. Dessutom är jag förtjust i madame Rose. Fler sådana karaktärer i litteraturen, och verkligheten!

Att det är tredje delen i en serie stör inte över huvud taget vilket är skönt. Jag är ingen stor fan av serier egentligen, framförallt inte de som är skrivna på ett sätt som kräver att man läser böckerna i kronologisk ordning, men visst finns det en tjusning i igenkännandet, att stöta på karaktärerna om igen. De blir lite som gamla bekanta.

Den här gången kämpar Tony såväl på jobbet som på hemmaplan. Flickvännen har äntligen vaknat ur koman från förra bokens olycka, men hon är inte samma Emma som tidigare. Inte alls faktiskt. Skallskadan har fått henne att tappa minnet, hon vet varken vem hon själv är eller vem Tony är längre. De senaste åren är som bortblåsta och i mångt och mycket verkar hon vara ett barn igen. Något som förbryllar läkarna då hjärnan läkt fint. Vad är det då som håller henne tillbaka? Kan det ligga något i det madam Rose säger? Har det med den där fördömda boken att göra? Varken psykologbesök eller hypnos verkar hjälpa. Emma verkar totalt opåverkad av dem, till skillnad från Tony.

Som om Tony inte hade nog på hemmaplan så är det tufft på jobbet. Att vara rik gör en inte särskilt populär varken hos kollegor eller chefer, det får Tony erfara. Det kan ju i och för sig ha något att göra med hans tvärhet också, karln ger sig ju aldrig. Trots att han flyttats till sexualbrottsenheten kan han inte hålla händerna borta från de mystiska dödsfallen där unga män hängt sig. Tony är övertygad om att något är skumt. Chefen vill helst bara ha ärendet avklarat, statistiken ser bättre ut då, och det är ju uppenbara självmord utan några som helst beröringspunkter. Eller?