Det var en gång…

Folksagor, sagor, skrönor, fairytales…

De är överallt numera. Dyker upp både här och där. Är det tiderna vi lever i som får oss att vända tillbaka till sagorna? Som får oss att söka förklaringar till det som händer i världen?

Att snubbla över sagostycken och associationer när man läser Neil Gaiman är lika självklart som att solen går upp i öster. Det gör ingen förvånad. Att de senaste årens uppsving för och romantisering av vampyrer, varulvar och andra hamnskiftare har lett till både en och fem tv-serier på temat är kanske inte heller så konstigt.

Lite mer förvånad blev jag över den senaste serien på HBO, den australiensiska Lambs of God baserad på Marele Days bok med samma namn, fokus på just bröderna Grimms klassiska sagor. Denna gotiska, mörka miniserie handlar om tre nunnor som lever avskilt i ett förfallet kloster ända till den dag kyrkan skickar en präst för att förbereda området för försäljning. Det, som kyrkan trodde, övergivna området ska nu bli lyxhotell är det tänkt. Well, inte om Agnessystrarna har något att säga till om.

Här varvas kvinnornas kamp för sitt livsval, sitt sätt att leva med mysiga sagostunder i skenet från levande ljus medan stickorna klickar. Även den nu tillfångatagna prästen måste sticka, och lyssna. Här finns systrarnas egna versioner av Rödluvan, Snövit, Törnrosa och många fler. Alla suggestivt berättade med deras alldeles egna vinkling på dem.

Och det är inte de tillrättalagda Disneyversionerna vi får. Oh no. Det är nog historier betydligt mer i herrarna Grimms smak. Det är rått, det är hemskt, det är blodigt och det är väldigt bra. Jag gillar den här komplexa historien om bara fyra delar. Visst har jag en del synpunkter på slutet, men det tror jag faktiskt är oundvikligt. Hur det än hade gått så hade det varit några av oss som hade ogillat det, hade velat ha det på något annat sätt.

Slutet gott, allting gott.

PS Jag blir oerhört nyfiken på att se om något svenskt förlag hoppar på vågen och ger ut Days bok. Den har några år på nacken, gavs ut 1997, men vitsorden är fantastiska och jag blir i alla fall nyfiken…