Austen meets Cartland and I like it

Om jag säger att Familjen Bridgerton – En annorlunda alliance är som en korsning mellan Jane Austen och Barbara Cartland kommer jag få minst halva litteratursverige på mig. Inte för jämförelsen med Jane Austen, alla författare med självaktning vill gärna jämföras med henne, inte lika många uppskattar jämförelsen med Barbara Cartland dock.

Nu är ju det i sig inget större problem, sannolikheten att Julia Quinn ska läsa det här och ge sig efter mig är minimal, och dessutom, är det i min värld ingen negativ jämförelse. Ja visst vet jag att Cartland spottade ur sig bokidéer på löpande band som hon sedan hade en mindre fabrik av anställda författare som fick skriva själva böckerna. Men för mig var hon en slussning in i de historiska romanernas värld. Under en period i mitt liv slukade jag böckerna. Frossade i fantastiska miljöer, kärlek, intriger och lärde mig på kuppen en hel del om 1800-talets England. Saker som räddade mig på ett antal prov i såväl historia som svenska på gymnasiet. (Till min lärares stora förfäran ska jag säga, hon chockades svårt när hon förstod var jag lärt mig allt.)

Jag får samma känsla i kroppen när jag läser Quinns första bok om Familjen Bridgerton. Det är mysigt, lagom spännande och sidorna flyger fram. Precis den underhållning jag behövde efter ett par långa arbetsdagar, att förflyttas till en annan tid, en annan plats. Att få vara en del av Daphnes kamp för sin kärlek. Härligt.