Bokrecension

Vad är det med dessa engelska damer?

Vad har drottning Elisabeth gemensamt med Jane Marple?
Inte mycket kan tyckas vid första anblicken. Den ena är en fiktiv karaktär medan den andra är i högsta grad verklig. Den ena trivs bra i sin lilla by där hon inte gör mycket annat än betraktar sina medmänniskor, medan den andra fortfarande vid 95 jobbar sju dagar i veckan, bor i offentliga byggnader runt om i landet med en hel personalstab runt sig. Olikheterna kunde inte vara större.

Men minst lika mycket som skiljer som förenar dem. De är båda små engelska kvinnor på ålderns höst med en hjärna som brinner för att lösa problem och gåtor. De kan helt enkelt inte låta bli att lägga näsan i blöt och agera privatdetektiver för att lösa brott begångna i deras närhet. Åtminstone i böckernas värld. Hur den engelska drottningen är i verkligheten har jag ingen aning om, men SJ Bennetts version av Lillybeth (engelska drottningens smeknamn) gillar jag skarpt.

I en tid när världen är upp och ner är det väldigt befriande med igenkänning i Bennett roman Windsorknuten, det genuint engelska som vi lärde oss att älska redan 1927 när Christies första bok om ms Marple kom ut. Det är något visst med den välbekanta känslan som stått sig i hundra år, men som här ändå har hittat sin plats i vårt århundrade.

Bennett tar genren till sitt hjärta, vårdar den väl och får den att funka i vår tid.

Jag måste erkänna att jag faller lite extra för Rosie, drottningens personliga assistent. Denna fantastiska unga kvinna med rötter i Lagos är smart, lojal och klurig. Beskrivningen av henne lockar och jag skulle gärna ha henne som och kollega och vän.

Medan jag läser kan jag inte låta bli att fundera på vad det är med de kluriga, små engelska damerna som gör dem så lämpliga som huvudpersoner i deckare? I ärlighetens namn är de ju egentligen väldigt osannolika brottsbekämpare, och ändå köper jag dem med hull och hår medan jag läser.

Troligen är mysighetsfaktorn av avgörande betydelse, och det, tillsynes, oförargliga ska vi nog heller inte förringa. Det är så lätt att förbise den lilla vithåriga damen, som om längd och hårfärg hade något som helst med intelligens och klurighet att göra. Ett misstag som många säkert gör i verkligheten också.