The cat who…

I natt läste jag färdigt The cat who played post office av Lilian Jackson Braun. En småmysig feelgood bok i deckargenren.

Jag kom först i kontakt med författarinnan när jag under en semesterresa läst slut alla mina medhavda böcker. Som tur var hade hotellet ett litet bibliotek med kvarlämnade böcker, flera av dem på engelska. (Sedan dess lämnar jag alltid kvar böcker jag läst ut och inte är särskilt angelägen om att spara i bokhyllan.)

Ms Jackson Braun har väl skrivit en si sådär 25 böcker om journalisten Jim Qwilleran och hans två siameskatter Ko-Ko och Yum-Yum. På något sätt lyckas Qwill, som han kallas, snubbla på det ena mysteriet efter det andra. Till sin hjälp har han den fantastiskt intelligenta katten Ko-Ko, även om varken vänner eller polis riktigt tror på att det faktiskt är katten som löser gåtorna.

Ett banalt upplägg kan tyckas, men det här är historier i ren Agatha Christie-anda. Det enda som skiljer är väl egentligen att Jackson Brauns böcker utspelar sig idag och därför är frånvaron av betjänter och pigor påtaglig. Och visst, det är inte direkt böcker fyllda av spänning som utmanar din hjärna i jakten på gåtans lösning, även om det brukar finnas en liten knorr där på slutet. Men ändå återvänder jag gång på gång till serien. Någon om året brukar det bli. Det är ibland skönt att bara flyta bort i ett slags bekvämlighetsläsning. Du känner karaktärerna, vet upplägget på historien och ungefär hur det brukar sluta. Bekvämt och skönt.

I The cat who played post office har Qwill precis ärvt en smärre förmögenhet som blir hans under förutsättning att han flyttar till en ort ”30 miles north of everywhere” och bosätter sig där i fem år. Väl där visar det sig att en ung kvinna mystiskt försvann för ett par år sedan och ingen har hört av henne sedan dess. Qwill och Ko-Ko sätter genast tänderna i problemet.

En trevlig liten bok som förtjänar ett betyg om: ***

jc.magnusson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × fem =

Tillbaka till toppen