Tagen av Bretagne

Det bästa på väldigt länge” var vad jag kallade Lorraine Fochets förra bok när jag läste den förra våren. Det blir kanske lite uttjatat om jag nu säger samma sak om Poste restante – ett brev till Locmaria men det känns ju så. Som om det här är det bästa jag läst på väldigt länge. Jag blir alldeles kär i den lilla ön Groix i Bretagne. Jag vill åka dit. Vill bosätta mig där. Umgås med alla dessa ljuvliga människor med sitt underliga språk.

När värmen äntligen blivit lite dräglig i fredags kväll slog jag mig ner på balkongen och sökte efter en ebok att läsa. På listan fanns Poste restante, en bok jag faktiskt aktivt valt bort ett par gånger tidigare för att omslaget inte tilltalade mig. Synd så här med facit i hand. Tänk om jag missat denna pärla fullständigt. Hemska tanke. Hur det nu var började jag läsa och kunde inte sluta! De sista sidorna avnjöts i solen på lördagsmorgonen. Ljuvligt!

Ett par sidor in så var jag den stackars Chiara som tjugofem år gammal får reda på att hon kanske, troligen, har en annan pappa en den hon trott i hela sitt liv. Den man som hennes ständigt, martyrlikt sörjande mamma helgonförklarat i alla år. Den man som ovetande gjort Chiaras uppväxt i Rom till ett litet helvete i mina ögon. Mannen som dog bara en vecka efter att ha gift sig med mamman. Åtta månader senare föds Chiara in i ett kärlekslöst hem där allt kretsar kring den döde mannen.

Nu får hon alltså veta att det är en chans på två att hon är dotter till en helt annan man, en fransk fiskare från den lilla ön Groix i Bretagne. Hon ger sig av på stört för att finna den mannen. Väl på Groix inser hon att det inte är fullt så enkelt som att bara rusa dit och knacka på dörren. Det finns två möjliga kandidater. För att få veta mer tar hon jobb som öns brevbärare. Det blir ett omtumlande möte med en helt ny kultur, nya människor med andra värderingar och synsätt en dem hon är van vid. Sakta men säkert ändras allt i grunden.

Poste restante är en ljuvlig historia om människor, möten och om att hitta och respektera sig själv, den man är. Karaktärerna är fint tecknade och jag vill åka dit och möta dem alla, nästan. Precis som i Mellan himlen och Lou är ön i sig själv en karaktär, tecknad med stor kärlek och omsorg. Bättre marknadsföring kan den lokala turistorganisationen knappast få.

jc.magnusson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tretton + 6 =

Tillbaka till toppen