Böcker om starka kvinnor under andra världskriget går det tretton på dussinet och baseras de dessutom på en sann historia brukar jag dra öronen åt mig, men Hazel Gaynor lockar med en vinkel jag inte sett förut.
Här är det nämligen engelsmännen och de allierade är fienderna, de onda och de som sätts i arbets- och fångläger, som behandlas illa, får utstå svält och våldtäkt. En grym, men viktig påminnelse om att historien alltid har minst två sidor.
Som sagt, historien känns bekant, Harmel bjuder inte på några nya grepp eller vändningar, ändå tyckte jag om The Book of Lost Names.
En andra allians är väldigt spännande och jag längtar redan efter att få läsa fortsättningen. Jag vill tillbringa mer till tillsammans med Elisabeth, Iris och Signe, jag måste få veta hur det går.
De sa att kvinnor inte kunde bli spioner, att det inte passade sig. De hade fel!
För ett år sedan föll jag som en fura för Rachel Rhys roman Farofylld överfart och sedan dess har jag otåligt gått och väntat på nästa bok från hennes penna. Och lagom till semester dök den upp – Dödligt arv. Har du inte läst den än kan jag bara gratulera – du har en härlig stund framför dig i hängmattan, på stranden, på balkongen eller var du nu föredrar att läsa på semestern.
I am actually a bit fed up with books about WWII. There’s been so many of them these last years. But hey, this is Paris! …
Ingen, absolut ingen, har någonsin berättat om Slaget om Troja på samma sätt som Theodor Kallifatides gör i sin nya bok. Ingen har tidigare berättat den 3000-åriga historien på ett sätt som gör den, inte bara spännande och intressant, utan också synnerligen aktuell.
Kjell Ola Dahl lyckas i Täcknamn Hilde lyckas med något jag inte trodde var möjligt; att få mig att sträckläsa en spionhistoria som utspelar sig …
