Hur skriver man om en bok som var så bra att man aldrig ville att den skulle ta slut, samtidigt som man inte kunde sluta läsa – just för att den var så bra? Hur skriver man utan att höja förväntningarna till orimliga proportioner? Hur skriver man utan att avslöja för mycket? Jag brukar inte tycka det är klurigt, men när det gäller Mellan himmel och Lou av Lorraine Fouchet slits jag mellan att ösa lovord över den här ljuvliga franska ö-pärlan (med risk att nästa läsare blir besviken) och att inte avslöja något alls. Svårt. Fouchet målar ljuvliga bilder av livet på Groix utanför Bretagnes kust. Det är vackert…