Spansk afton med röda och svarta stråk

Pojken som läste Jules Verne
av Almudena Grandes

Tapas, vin och den spanska flaggans röda och gula färgen satte tonen för onsdagens Stora Bokcirkelträff. Den här kvällen hade tjugo glada läsare samlats för att äta, dricka och prata om Almudena Grandes bok Pojken som läste Jules Verne.

Boken utspelar sig i efterkrigstidens Spanien, en period som få av oss egentligen var särskilt bekanta med. Jarl Börjesson inledde därför kvällen med en kort resumé av läget i Spanien i slutet av 1940-talet. En tid och ett land där livet var tufft och det var svårt att veta vem man kunde lita på. Vem var fascist och vem var kommunist, vem var svart och vem var röd? Där förräderiet var en ständigt närvarande faktor. En situation som tär på vem som helst, och kanske allra mest på ett barn, en ung pojke som ska växa upp och bli man. 
En stor fördel med Bokcirkelträffarna är vi många gånger läser böcker vi aldrig skulle ha gjort annars. Att vi vidgar horisonterna, upptäcker nya genrer och författarskap men även tvingas konfrontera ämnen som vi kanske annars skulle ha väjt för. Så var det för många av oss den här gången. Almudena Grandes är en av Spaniens främsta författare just nu och det var en bekantskap som väckte mersmak.
För att beskriva Pojken som läste Jules Verne dök ord som vacker, poetisk, intressant, skrämmande men framförallt lärorik upp. Vi lärde oss otroligt mycket av att läsa den här boken, och Jarls resumé la en väldigt bra grund för diskussionerna. Vi var eniga om att den ökade förståelsen för tiden boken berör men även för olika karaktärers agerande. Kanske borde vi haft resumén som en liten kick-off innan vi började läsa. Något att fundera på inför kommande träffar.

Grandes är väldigt skicklig med språket, och översättaren Yvonne Blank är värd en eloge, trots att meningarna många gånger är väldigt långa, sex sju rader är inte ovanligt, så flyter det på bra. Det är vackert, närmast poetiskt, och väldigt målande. Man är där när man läser, de olika miljöerna målas upp runt en.

”…men i min hemby var det vinden som bestämde när vintern skulle börja, och den började när vinden jagade oss genom byn och rev oss i ansiktet med sina glasnaglar, som om den hade något otalt med oss, och sedan fortsatte den att vina outtröttligt utanför de stängda dörrarna och fönstren ända till gryningen, när till och med de sömnlösa hade somnat.”

De komplexa karaktärerna tilltalade oss också. Få av dem är svarta eller vita utan snarare väldigt mångfacetterade och ibland fyllda av motsättningar. Tydligast är det kanske hos civilgardisten Miguel Sanchís, en utpräglad sadist som njuter av sin makt och den rädsla han ingjuter i ortsbefolkningen. När Nino, pojken, en dag får se honom sitta på knä framför sin fru och ömsint och omsorgsfullt måla hennes tånaglar så fylls man plötsligt av en värme som känns motsägelsefull. Kan en så ond karaktär vara fylld av kärlek på en gång. Mycket skickligt.

Boken är också ett tydligt inlägg i samhällsdebatten. Läget i Spanien var tufft, mycket tufft under den här tiden och det påverkade den generation som växte upp då och som idag är vuxna. Misstroendet finns kvar där än idag. Vem ska man lita på? 

Almudena Grandes som är en viktig del i samhällsdebatten hemma i Spaninen har skrivit ett tiotal romaner och medverkat i flera novellsamlingar. Pojken som läste Jules Verne är den enda som ännu finns översatt till svenska.

Förlag: Norstedts
Antal sidor: 350

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nitton − 12 =