Skräck är en genre som jag inte vet riktigt hur jag ska förhålla mig till. Det är inget jag läser särskilt ofta och jag minns fortfarande Koontzboken jag läste när ”alla” andra också läste honom och som mest gjorde mig irriterad. Jag blir inte, och blev inte då heller, skrämd av slemmiga gröna saker som lever i kloakerna, bara irriterad över hur dumt och töntigt det känns. Men jag läste med förtjusning Flickan som älskade Tom Gordon av Stephen King, som ju är en av våra främsta skräckförfattare. Det obehag som spreds i kroppen när jag läste beskrivningarna av hur den lilla flickan kände sig förföljd och bevakad i skogen fungerade alldeles utmärkt. Skräckroman eller inte, läskigt var det i alla fall.
Efter viss påläsning kan jag konstatera att skräck, som så många andra, är en vid genre som spänner över ett stort fält. Allt från terror med blodiga och lemlästande historier, till horror med djuplodande psykologiska berättelser. Nyckeln verkar vara att den ska lämna dig med en isande känlsa längs ryggraden, ett bultande hjärta och med en rädsla för det okända, för det vi inte kan se eller förstå.
Själva genren har långa rötter framför allt inom den muntliga traditionen. Spökhistorier har berättats runt lägereldarna i årtusenden och även senare tiders folksagor platsar in här, tänk bara på bröderna Grimm. Inte är det små rosiga gulliga sagor inte, om man bortser ifrån Disneyversionerna förstås. Men den moderna genren började nog egentligen med de gotiska romanerna och kanske då främst Frankensteins monster av Mary Shelley. Dagens megastjärnor heter väl Stephen King och Dean Koontz. I Sverige har dock genren levt ett väldigt undandskymt liv fram tills Ajvide Lindqvist klev upp på scenen. Bra har det dessutom gått för honom med både svensk och amerikansk biofilm.
Varför då denna utläggning om en genre jag kan så lite om? Jo, när vi var iväg på ReadTreaten så fick vi var sin läslyxig goodie bag där en av böckerna nog platsar inom skräckgenren, Johannes Källströms Offerrit. Den har jag nu tagit mig an. Det ska bli spännande att se hur den är. Kom ihåg, jag är skräcknovis. Återkommer med tankar runt den.
Hejsan!
Har själv svårt för skräck, har dock läst de flesta av Dean Konzt och håller med dig, de är igen vidare bra.
Men han har skrivit två som är de absolut bästa skräckböckerna som jag någonsin läst. Så pröva att läsa antingen Viskningar eller Psykopaten. Jag lovar, de ger en rysningar om något. 🙂
Tack för tipsen. Jag ska definitivt lägga till dem till min läslista. Jag tänker inte ge mig och dissa genren ännu.