Häromdagen läste jag ut The Dirt av Neil Strauss. En tjock bok även som pocket om Mötley Crue, rock’n rollens värstingar. Sägas bör väl att jag aldrig har tillhört deras fans. Jag kan nog inte komma på en enda låt med dem om jag ska vara ärlig.Hur som haver, boken har fått många goda recensioner, både av läsare och kritiker, så när jag snubblade över den i pocketform på rea slog jag till.
Om jag tycker om den? Tja, efter ett par hundra sidor blir det lite tröttsamt att läsa om hur mycket droger man kan ta, hur full man kan bli, hur många tjejer man kan knulla (deras ord, inte mitt), hur mycket man kan slå sönder osv på en kväll. Det är liksom samma visa hela tiden.
Visst har det sin tjusning att få inblick i ett liv så vitt skilt från mitt eget oskyldiga (tråkiga?) svenssonliv. Men den är på tok för lååååång. Flera hundra sidor för lång.
Nu är inte biografier min starka sida till att börja med, och inte blev jag mer sugen att läsa fler efter den här boken. Den är inte dålig, men blir efter ett tag ointressant.
