Fredrik Backmans styrka ligger inte i handlingen, vad som hänt och hur det gått till var uppenbart ganska tidigt, men det är inte meningen heller. Backmans styrka ligger i karaktärerna. Det märks att han bryr sig. Att han bryr sig om vanliga, små människor – även om de bara råkar vara hans egna fantasifoster. Där ligger hans styrka, i deras karaktärer, deras vanlighet, deras bekymmer som i jämförelse kan verka små, men som för dem så klart är enorma – och det är en fröjd att läsa.
Folk med ångest är inte hans bästa bok, det är svårt att övertrumfa Björnstad och Vi mot er, men det är en riktigt bra bok. En bok som kräver tid, att man läser lugnt, tänker efter och tillåter sig känna med karaktärerna. Med bankrånaren, med det gravida paret, men den ensamma gamla damen, men besserwissern och hans fru. Kanske inte med mannen med kaninöron, där är svårt att hitta något att bry sig om, men han fyller sin funktion i historien. Han behövs han också.
Risken med Backman är att man låter det gå för fort. Att man slukar boken istället för att njuta av den. På ytan är det en lättläst, smårolig bok om ett bankrån som går alldeles åt skogen och utvecklas till ett gisslandrama på en lägenhetsvisning. Smått tragikomiskt absolut, men det är så mycket mer.
Han är bra på det där, på de fina underströmmarna, detaljerna som gör karaktärerna mänskliga. Det som gör att vi alla nickar igenkännande när vi läser, för vi känner ju faktiskt de här karaktärerna. De är våra grannar, våra arbetskamrater, vår familj. Och om vi tänker efter som skulle det vara dem de handlar om, de som hamnat i trubbel efter en skilsmässa, som inte vet hur de ska betala nästa räkning, som inte vet hur de ska prata med sin make längre… Det kunde varit någon av dem. Det kunde varit vi. Du och jag.
Men nu är det fantasifoster från Fredriks hjärna som vi läser om. Och njuter av, för som vanligt är det en fröjd att läsa Backman. En fröjd.
