Mustig deckare i ett stinkande Göteborg

Det stinker om Marie Hermanssons senaste deckare. Och då menar jag inte på något sätt kvaliteten på boken, det är spännande hela vägen, nej, det är Göteborg som stinker. Miljöerna. Hermanssons beskrivning av Göteborg 1925 är väldigt påtaglig och inte alltid så smickrande, doftmässigt sätt. Skickligt lotsar hon oss genom kanaler och fattigkvarter som skulle må bra av ett upprustning, eller allra minst ett rejält regnväder som spolar rent. Det skulle förresten även skurken må bra av – en renande avspolning. Synd att de slutat med det på den enda kvarvarande fången på karantänsstationen på Pestön, han skulle verkligen behöva det.

Pestön är en fristående fortsättning på Den stora utställningen som kom för ett par år sedan. Då stiftade vi för första gången bekantskap med polisman Nils Gunnarsson (vilket härligt, vanligt namn) och unga fröken Ellen Grönblad. Då skulle den stora Jubileumsutställningen i Göteborg invigas och Einstein komma på besök. Den här gången hittas en man flytande i Säveån och snart nystas en historia upp som är lika grym som spännande och leder till så väl spritsmugglare som den gamla karantänsstationen på ön i hamninloppet.

Jag var väldigt förtjust i Den stora utställningen och gillar såväl Nils som Ellen. Pestön är också en bra bok, även om den dippar lite på mitten under Ellen och Hoffmans interaktion. Det är ett viktigt parti för handlingen i boken, men saknar den puls och känsla som annars är så typiskt.

Om du gillar spännande historiska deckare så är Pestön definitivt för dig.

Från Galapagos idag till Göteborg 1925 är steget inte långt – i alla fall inte för en fåtöljresenär!

Rekommenderade artiklar