Kapitel 5 till och med 11 (44:24 till 02:13 i 1,5 gånger hastigheten)
Så har H C Andersen arresterats, mot sitt erkännande, för mordet på skökan Anna. Vi vet att han inte är skyldigt, det enda han gjort i hennes sällskap är att klippa hennes siluett i papper. Vanligt bland konstnärer innan kamerorna och fotografierna kom.
Det är lätt att förstå Andersens vanmakt, rädsla, ja närmast panik över det som händer. Kanske är det svårare att förstå hans tvivel. Nog för att han hade en galen släkting, men man glömmer väl knappast om man begått bestialiska mord. Eller?
Det är lika lätt att sätta sig in i hur Molly känner det. Hennes syster har mördats och nu släpper polisen den skyldige fri. Behovet av att straffa den skylidge, att låta någon betala för grymheten är stor. Enormt stor. Men tänk om det inte är han… Tänk om hon pekat ut fel person…
Den röda tråden leder så här i början tankarna till 1793 av Niklas Natt och Dag. Det stinker lika mycket om båda böckerna. Jag är innerligt tacksam för att jag inte levde varken i Stockholm eller Köpenhamn under den här tiden. Det skiljer 40 år mellan böckerna, men skillnaderna mellan städerna är små. Det är smutsigt, trångt och luktar illa och författarna gör ett fantastiskt jobb när de får ner stanken på papper.
En annan ände av nystanet leder till Ambrose Parrys fantastiska bok Där inget vissnar mera. Läkarvetenskapen är ännu i sin linda och läkare/kirurger och studenter experimenterar friskt med olika former av operationer, såväl med som utan narkos eller bedövning. Kanske känns det i just det här fallet inte heller så konstigt att Frankenstein dyker upp i bakhuvudet. Eller är jag helt ute och cyklar nu?
