Manne Fagerlind gästbloggar om Mina drömmars land

Det är en fantastisk känsla när man börjar läsa en bok utan att ha några egentliga förutfattade meningar om det, och så överraskar den positivt. Visar sig vara en riktig pärla. Så var det med Mina drömmars land av Manne Fagerlind. Jag slog upp första sidan och var fast. (Recension kommer senare i veckan.)

Jag blev därför lite extra glad när Manne ville vara gästbloggare här på Bokmalen.nu och att han dessutom ville svara på frågan om varför han valt att skriva just den här berättelsen. Så var så goda, här kommer Mannes egna ord om sin nya bok.


Mina drömmars land och varför jag skrev den.

Många som har läst min nya roman Mina drömmars land, däribland Bokmalen Jenny, har frågat varför jag ville skriva just den historien. Det enklaste svaret på frågan är att jag skrev den för att jag inte kunde låta bli.
Mina drömmas land
av Manne Fagerlind

Ofta börjar mina berättelser med en tanke som jag inte kan göra mig kvitt på något annat sätt än att skriva om den. Den här gången var det faktiskt två tankar.

Först fick jag till min förundran veta att det fanns ungefär 30 000 papperslösa flyktingar i vårt land, och att många av dem hölls gömda av infödda svenskar. I samma nu fanns bilden där: en svart kille i en källare i en vit mexitegelvilla, som kikade ut och såg grannen spatsera omkring i folkdräkt i sin trädgård. Rätt så skruvat, men bilden förföljde mig och retade min fantasi.
Den andra tanken var att jag ville skriva om IT-branschen, där jag har arbetat de senaste 16 åren, och då bland annat om det smått legendariska IT-konsultbolaget Icon Medialab. Jag var själv anställd där ända tills det svenska bolaget gick i konkurs (allt i min roman som utspelas där har faktiskt hänt i verkligheten, till och med den episod med ett pappersplan som inleder romanen).
Så insåg jag med ens att det inte var två berättelser, utan en, och att den måste heta Mina drömmars land. Från den stunden längtade jag bara efter att få börja skriva den.
Men förmodligen nöjer sig inte folk med det svaret – att jag skrev boken för att jag ville. Det de undrar är kanske snarare varför jag skriver just en roman om ämnet papperslösa. Vore det inte naturligare med en debattbok?
Jag tror faktiskt det finns en stor poäng med att boken är skönlitterär. Den handlar inte alls bara om papperslösa utan också om världens orättvisor i allmänhet och hur vi som vunnit högvinster i livslotteriet förhåller oss till dem – bland annat.  Det är väldigt komplicerade frågor, och i en roman kan man närma sig dem med hjälp av ironi och tvetydighet och hålla öppet för flera olika tolkningar av vad som sker.
Både ironin och berättelsens tvetydigheter har tonats ner under arbetet med romanen, och faktum är att ett par tidningsrecensenter helt verkar ha missat de sakerna, men vanliga läsare verkar ha lättare att både uppfatta och uppskatta dem.
Sedan finns det även en annan fördel med att skriva just en roman om en papperslös.
Joseph, den ugandiske killen i min roman, är ju bara en person av alla tusentals papperslösa i Sverige, och i vissa avseenden är hans öde ganska ovanligt. Vill man veta mer om papperslösas situation i största allmänhet är det helt klart bättre att läsa en fackbok i ämnet.

Men det jag vill förmedla är något helt annat, nämligen hur det kan kännas att vara så utsatt som Joseph. Och när det gäller att krypa under skinnet på en människa finns det ingenting som slår en roman.



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 − 1 =