Mellan blodisande thrillers och ljuv romantik är det ibland skönt att ta till en hederlig Agatha Christie. Den lågmälda klurighetens och pusseldeckarens okrönta drottning. Få kan som hon få hela historier att rullas upp på bara ett par sidor, hon är expert på att berätta historier om grymma mord och svek utan att låta en enda droppe blod spillas, utan att frossa i splatter och intriger. Här förlitar vi oss helt på de små grå cellerna, och som vanligt sviker de inte.
Det är fascinerande att hon fortfarande, 42 år efter sin död, lockar till läsning. Att historierna som i huvudsak skrevs på 40- och 50-talen fortfarande håller. Och att de finns nya som man inte läst ännu.
Så var fallet med Den ödesdigra måltiden, en liten novell där Hercule Poirot löser mysteriet med mannen som plötsligt slutade komma till restaurangen för att äta middag. Det är en 40 minuter lång historia, perfekt för pendlingen till jobbet, som sätter stämningen för dagen. Ett engelskt lugn sprider sig. Inga förhastade beslut idag, istället får de små grå cellerna jobba i lugn och ro och bara fatta kloka, genomtänkta beslut – helt i Poirots anda.
