Att bokcirkla om en bok man inte tycker exakt lika om är fantastiskt kul och många gånger ögonöppnande. Aha-upplevelserna haglar och man inser hur olika man kan tolka en text trots att man bevisligen har läst exakt samma ord. Man uppfattar helt enkelt saker väldigt olika. Det kan dock göra det lite klurigt att skriva om boken. Ännu klurigare blir det om man själv inte är helt klockren i tankarna runt boken. Om ens känslor är kluvna.
Precis så är det med Caroline Engvalls nya bok Judasvaggan. Det är en väldigt läskig bok. Ämnet är hemskt och berör på djupet. Att den dessutom berör något som faktiskt sker runt om oss idag gör den viktigt – läskigt viktig faktiskt.
Det var vi alla överens om när Bokkvartetten träffades över en bit mat och gott vin hemma hos Karin. Att människor är så oerhört grymma att de handlar med barn och behandlar dem som leksaker, redskap för sin egen perverterade, sexuella njutnings skull får oss att må dåligt. Det är så ofattbart hemskt att det många gånger är enklare att blunda för verkligheten. Tack och lov finns människor som Caroline som inte blundar utan som kämpar för att öppna ögonen på oss andra, genom föreläsningar, skolbesök eller böcker.
På så sätt är Judasvaggan en stark bok. Och det är spännande läsning vi bjuds på. Det som gör oss lite kluvna till den är att den försöker gripa över så mycket, det är så många spår att inget går riktigt på djupet. Det blir bitvis lite ytligt och det är synd för här finns potential. Vi vill veta och förstå mer om Jakob, Siri och hennes bror. Vi vill veta mer om nätverket och hur det funkar på internet. Hur polisen jobbar med sådana här fall. Vi vill ha mer. Fler sidor och djupare fokusering. Historien med Lovisa, Ulrika och hennes man brydde vi oss däremot mindre om, även om vi inser att de är med från förra boken.
Kontentan är nog att Judasvaggan är en bra och viktig bok, läskigt viktig som sagt, men att vi hade velat ha mer, mer djup och mer information. Och det är väl i sig ett gott betyg, att vi som läsare vill ha mer.
