Hundra år och still going strong?
Det var det vi ville se när vi bestämde oss för att läsa och bokcirkla om En dos stryknin – Agatha Christies debutroman som i år fyller exakt hundra år. Det var inte bara hennes debut, det var också första gången Poirot presenterades för världen. Första gången den belgiske detektiven fick använda sina små grå celler för att lösa ett mord. Parallellt läste min andra bokcirkel Morden på Kingfisher Hill, Sophie Hannahs nyskrivna Poirot-deckare.
Hur lyder då domen? Håller Poirot än idag?
Jag ska väl i ärlighetens namn säga att vi inte är helt eniga på den punkten. Eller snarare, vi har en del funderingar, en del reservationer. Men allra först en eloge till Sophie Hannah som förvaltar Christies arv väl. Med varsam hand, utan att ändra stil, språk eller tidsanda det minsta, utsätter hon mästerdetektiven för nya nötter att knäcka, nya brottslingar att avslöja.
Vi hade kanske förväntat oss motsvarande modernisering som skett med andra stora romanhjältar som moderniseras och flyttas till vår tid. Sherlock Holmes är ett lysande exempel på det. Men icke. Vi befinner oss i samma tid, i samma England, bland samma småförnäma överklassengelsmän. En konst som Hanna hanterar galant.
Men är det bra?
Ja, det är det. Om du gillar Agatha Christie, Maria Lang, H K Rönblom och deras likar. Då är det här definitivt böcker för dig. Själv tycker jag kanske att det är lite pratigt, hela upplägget bygger ju på att man får följa Poirots resonerande runt vad som egentligen har hänt, men kanske är det precis vad vi behöver i dessa tider. En lite långsammare, mer reflekterande läsning som tar oss med till en annan tid, en tryggare. (Utom för mordoffret då så klart.)
Ett extra plus är definitivt det nygamla slutet i En dos strykning. Bookmark som ger ut boken i Sverige har valt att lägga med det ursprungliga slutet, det som Christie skrev men som förlaget ratade. En kul detalj som gav en lite extra krydda till våra diskussioner. Var det bättre eller sämre? Tja, inte heller där var vi helt eniga, men det är ju det som är behållningen och det stora nöjet med bokcirklar – samtalet, diskussionerna som får en att tänka till. Det blir både en och två aha-upplevelser när vi träffas, såväl IRL som digitalt.
