Redan efter den första novellen kände jag på mig att det här kommer att leda till diskussioner i bokcirkeln. Efter ett par till tänkte jag att ”oh oh, det här kommer de inte att gilla” – och till viss del fick jag rätt. Det vi förlorade i elden är en novellsamling som delar, antingen gillar man den mycket eller så… inte. Men kanske hade jag förväntat mig ännu mer motstånd, jag trodde i min naivitet att jag skulle få stå ensam på barrikaden och försvara Mariana Enriquez texter men så blev det inte, istället blev vi två läger. Och det är ju det som är så fantastiskt när vi träffas, de gånger vi inte tycker lika – de kvällarna blir allra bäst.
Själv är jag mycket förtjust i Det vi förlorade i elden och erkänner villigt min aha-upplevelse över hur liten världen ändå är, hur lite som skiljer oss åt. Trots att vi befinner oss i olika världsdelar och har hela Atlanten mellan oss skulle det som här utspelar sig i Buenos Aires, Argentina, lika gärna ha kunnat utspela sig i vilken annan storstad i världen som helst. Och det hade jag helt ärligt inte väntat mig. My bad!
Det handlar om vilsna ungdomar, om kärlek, om utanförskap, om självskadebeteende, om att leva sitt liv enbart på nätet, allt uppblandat med lite skräckinslag och en gnutta övernaturligheter. Igenkänningsfaktorn är för mig hög, även om vi inte var överens om just den saken. Åtminstone inte till en början, ju längre kvällen gick och vi började förstå varandras tolkningar av historierna desto närmare varandra kom vi.
Själv reagerade jag på den oavslutade känslan. I stort sett samtliga noveller har helt öppna slut, de bara… rinner ut i sanden. Jag saknar den där twisten som för mig är så typisk för en riktigt bra novell, det oväntade slutet. Men det är tydligen olika skolor, för enligt de andra var det precis som det skulle. ”En novell ska vara som början på en roman”. Tja…
Jag var extra förtjust i Landsortshotellet, Spindelväv och Under det svarta vattnet. Läskigast var helt klart Inget kött på våra kroppar och Grannens bakgård.
Favoritcitatet var förutom beskrivningen av varför en dobermann är som den är helt klart:
”Vet du vad det bästa är med japaner? Att de klassificerar sina våldnader.”
