När sista ordet i En dag av David Nicholls klingade ut i hörlurarna kände jag omedelbart ett tomrum inombords. Denna pärla till historia är så förrädiskt enkel i sin uppbyggnad. Den liksom smyger sig på mig och snärjer mig med sitt ordnät. Jag vill fortsätta vara en del av Dexter och Emmas liv som jag fått vara under tjugo års tid nu (om än kondenserat till några dagar). Men det går inte. Sista ordet är skrivet och därmed är historien oåterkalleligen slut.
När boken börjar är det den 15 juli 1988. Den lite alldagliga och tysta Emma och den charmige gullgossen Dexter har fått ihop det på gårdagens examensfest och har lite svårt att slita sig från varandra. Vi får följa dem under dagen och sedan tjugo år framåt i tiden. Varje gång vi gör ett besök i deras liv är det den 15 juli. Genialt och ett mycket effektivare berättarknep än om vi fått följa dem varje dag.
På ett mycket skickligt sätt och med små medel lotsar Nicholls oss genom åren och jag ler igenkännande åt Emmas 501:or, åt de första mobiltelefonerna, drinkarna som var moderna och de andra små detaljerna som så skickligt vävs in i berättelsen och skapar tidstypisk färg åt handlingen. Jag gillar det mycket.
Jag inser att jag nu sällar mig till den ständigt växande skaran av lyriska läsare. Men det här är en bok utöver det vanliga. Så förrädiskt enkel i sitt upplägg. Så lockande. Så bra!
Har du inte läst den ännu? Gör det! Eller lyssna på Anders Ekborgs fantastiska uppläsning.
Betyg: *****
Förlag: A Nice Noise
