Det är nog det bästa sättet att beskriva Igelkottens elegans av Muriel Barbery. För den är alla de där sakerna. Många gånger väldigt elegant skriven, särskilt personbeskrivningarna. Innovativ och nytänkande, det är nästan omöjligt att klassificera eller beskriva boken, vilken genre tillhör den? Det är ju både vardagsrealism och filosofi inom samma pärmar. Att den dessutom är väldigt, väldigt annorlunda, både i handling och berättarteknik gör den inte sämre, tvärt om.
Ändå är jag inte säker på om jag gillar den eller inte. Bitar är fantastiska och jag gillar dem väldigt mycket, annat känns onödigt och ointressant. Men läsvärd, det är den helt klart.
Betyg: **** (mycket för att den är så annorlunda och för att det funkar.)
Band: danskt med flikar
Antal sidor: 352
Så här beskrivs handlingen av Sekwa:
Bokens huvudperson presenterar sig så här: ”Jag heter Renée. Jag är femtiofyra år gammal och portvakt på Rue de Grenelle nummer 7 i en småborgerlig fastighet. Jag är änka, kortväxt, ful och småfet, jag har förhårdnader på fötterna och lider vissa självförpestande morgnar av en kadaverliknande andedräkt. Men framför allt motsvarar jag så på pricken karikatyren av en portvakt att ingen någonsin skulle få för sig att jag är mer beläst än alla husets självgoda rika.”
Romanen handlar även om Paloma, en brådmogen 12-åring som bor i fastigheten. Hon är så besviken på allt och alla att hon har bestämt sig för att begå självmord på sin 13-årsdag. När en av husets lägenheter säljs till en japansk herre i sextioårsåldern, blir han en länk mellan de båda kvinnorna. Paloma ser bakom Renées fasad och de blir vänner. Paloma tycker att Renée har ”en igelkotts elegans: en taggig borg utåt … bedrägligt trög, våldsamt självständig men otroligt elegant”.
