Det här med röster

Det här med röster är ett underligt fenomen.  Hur de berör oss. Hur starkt vi förknippar dem med olika saker.

Som storkonsument av ljudböcker har jag lyssnat till både bra och dåliga uppläsare. Vissa kan läsa i princip vad som helst och förvandla det till guld. En ganska banal text blir till en historia man knappt kan sluta lyssna på. Katarina Ewerlöv är en sådan uppläsare. Torsten Wahlund och Thomas Bolme går inte av för hackor de heller. Johan Rabeus tolkning av Liftarens guide till galaxen är något av det roligaste jag lyssnat på. Hur han lyckades hålla ordning på alla dessa röster är en gåta, men jag skrattade högt flera gånger. Jag kan ännu höra den lite släpande inledningen: ”Gul, tänkte han….” Ljuvligt!

Sedan finns de som är så starkt förknippade med en karaktär att det blir svårt att ta till sig i en annan historia.  Lite så är det med herr Bolme. Han är liksom Tintin i början, men det går över ganska snabbt. Kanske beroende på att jag trots allt hört honom läsa en hel del.

Värre är det med Krister Henriksson. Han är och förblir Harry Potter, så är det bara. Hade jätteproblem härom året när jag såg hans fantastiska uppsättning av Doktor Glas. Det blev liksom… fel.

Sedan finns det helt nya bekantskaper som ännu inte gjort den typen av avtryck ännu. Som bara väntar på att få sätta sitt avtryck. Med förväntan ser jag fram emot nya, positiva röstbekantskaper.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tolv + 9 =