Den sista resan

Trots att Carsten Jensens bok Den sista resan är tjock även som pocket så känns det inte så när man läser den. Orden och sidorna rinner genom fingrarna och innan man vet ordet av så är boken slut.

Jag gillar verkligen Carsten Jensens sätt att skriva. Hur han på fyra sidor lyckas få med mer än de flesta behöver flera kapitel till. Hans sätt att få med det väsentliga i varje beskrivning och händelseförlopp utan att egentligen säga något alls… Jag har till exempel en väldigt klar bild av hur sjökaptenen ser ut, trots att det enda jag egentligen vet är att han inte är fanatiskt religiös, har seglat i Västindien och att han ständigt stickar strumpor (eftersom det är en synd att ha händerna sysslolösa).

Den sista resan utspelar sig precis som den förra boken, Vi de drunknade, på Marstal och en del av personerna flimrar förbi i båda böckerna, men i övrigt har de inget med varandra att göra. Den här boken handlar om konstnären Carl Rasmussen och hans liv från det att han lärde sig måla moln till att han blev en av Danmarks mest kända marinmålare, innan han föll bort i glömska.

Det är en fascinerande levnadsteckning, inte en biografi utan en roman med historiskt korrekta detaljer. Man får följa Carl genom livet parallellt med den sista sjöresa han företar sig. Den som ska ta honom tillbaka till Grönland där han i sin ungdom hittade gnistan som får konstnären att brinna.
Jag gillar inte biografier! De intresserar mig överhuvudtaget inte, men det här är som sagt ingen biografi. Det är en roman, en väldigt bra roman dessutom, och inte en sekund av den känns torr, dammig och ointressant som biografier tenderar att göra.
Förutom Carls kamp mot konstnärens olika demoner får vi också följa hans vardag, från de första staplande penseldragen till kampen med altartavlan, äktenskapet med systern till hans livs kärlek och glädjen över barnen.
Betyg: ****

jc.magnusson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

tio + 16 =

Tillbaka till toppen