Dagsaktuell thriller med retrofeeling

Det känns lite retro med en konsttjuv i huvudrollen. Lite 70-tal. Lite Snobbar som jobbar för er som minns den tv-serie (den gick i repris i min barndom, därav mitt minne av den, jag är inte fullt så gammal). Och det är helt ljuvligt.

Philip Birk skriver filmiskt och det känns närmast självklart att böckerna om konsttjuven Tom Grip, hittills finns det tre, ska bli tv-serie. Birk skriver spännande, elegant, lite kul och rappt med smått oväntade vändningar som kommer göra sig fint i rutan.

Tigerstaden är min andra bekantskap med Grip, jag lärde först känna honom i Frostnatt och blev väldigt förtjust. Den här håller samma höga klass och skapar mersmak, jag hoppas innerligt att det kommer fler, även om Birk i gårdagens digital författarsamtal antydde att han var lite trött på Birk och nog gärna skulle skriva något annat. Fine, gör det, men återvänd sedan till Grip. Vi vill ha mer!

I förra boken fejkade Grip sin egen död för att komma undan och bli fri från den bransch han så länge verkat i. Om man nu kan kalla att vara konsttjuv för en bransch förstås… Hur som haver, han bestämmer sig för att genomföra en sista stöld. Ett sista jobb som ska ge honom de miljoner han behöver för att börja om och vinna tillbaka sin stora kärlek, om han bara kan övertyga henne om att han inte är död vill säga. Exakt hur det ska gå till är ännu lite oklart.

Jobbet går ut på att än en gång stjäla Munchs första version av Madonna, den som ligger till grund för de fem senare så berömda senare verken. Han har stulit den en gång tidigare, men nu ska det alltså ske igen. Tavlan finns hos änkan till en av Oslos mer kända oljemagnater, en kvinna med hårda nypor och högst tvivelaktiga skrupler. Kanske kan Grip även hjälpa till att få henne på fall. Ett på pappret enkelt jobb visar sig dock bli betydligt mer komplicerat när den danske polisen Kasper Christiansen också dyker upp i Oslo, och saken kompliceras ytterligare när Kaspers son kidnappas och det enda som kan få honom fri är just Madonnan.

Tigerstaden är precis som Frostnatt en riktig bladvändare, det är helt enkelt omöjligt att sluta läsa.

Det är som sagt rappt, spännande och skitsnyggt skrivet. Jag gillar verkligen Birks författarskap. 27 år ung har han lyckats hitta något som många författare idag saknar, nämligen en helt egen stil och berättarteknik. Det känns fräscht, äkta och aktuellt och väldigt välresearchat. Birk vet vad han pratar om.

Tigerstaden är den första boken som kommit i min väg där corona-pandemin spelar roll, där den påverkar handlingen, i det här fallet genom att utspela sig precis vid utbrottet och dagarna innan Oslo stänger ner helt. Jag har varit, och är, lite orolig för hur mycket pandemin kommer att påverka kommande böcker, men här är det snyggt gjort, det är med, nämns, spelar en viss roll, men inte mer i bakgrunden, som en parentes. Mycket snyggt!

Dessutom tycker jag mycket om att allt inte är för tillrättalagt till slut. Att allt inte har gått hjältens vägar. Jag är så trött på böcker som slutar rakt igenom lyckligt, där alla pusselbitarna faller på plats. Det här känns rätt och trovärdigt och ger ett extra stort plus i kanten.

Tigerstaden är precis som Frostnatt en riktig bladvändare, det är helt enkelt omöjligt att sluta läsa.